Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Älska Dricka Sjunga Leva Dö

Den 20 juli är det 150 år sedan Erik Axel Karlfeldt föddes. Detta till åminnelse har Stina Otterberg skrivit en till utformningen vacker bok som i titeln med fem ord formulerar ingångar till Karlfeldts verk.

Jag undrar om det var så klokt. Det avskärmar ju hans skapargärning, utesluter allt som ligger utanför dessa eggande nyckelord.

I en inledning frågar Otterberg sig hur det kommer sig att folk slutat läsa Karlfeldt. Där blir hon svaret skyldig, istället argumenterar hon för hans sak och exemplifierar för att locka in läsare i hans diktning. Hennes egen text följs av ett drygt 60-sidigt dikturval, varpå följer 30 sidor med bilder ur det karlfeldtska familjealbumet.

Om jag själv skulle våga mig på ett svar, säg gärna emot, är det att hans lyrik, trots lysande formuleringar, är så förankrad i sin tid och inte minst miljö. Han är inte lättsinnigt impressionistisk som Fröding kunde vara, ibland en närmast lyrisk reporter, trots all ångest. Karlfeldts diktning är tungt rotad i det jordiska, ofta i det lästa (Bibeln), ibland hör man tonen av festtalarens brummande magstöd. Han har ett tyngre anslag än Dan Andersson, och han saknar Nils Ferlins desillusionerade självironi. Han talar allvar, helt klart, humoristisk är han sällan, utom i den ibland begabbade Svarta Rudolf, skriven till polaren Albert Engström.

Det känns som att Otterbergs text lider av en viss beröringsskräck. Hon är som en älskande som inte vill eller förmår tala illa om den älskade. Det finns undantag. Hon har förstås kritiska synpunkter på Svarta Rudolf, och hon hänför det hatiska i Häxorna till det brustna förhållandet med Aagot Lidforss, med vilken Karlfeldt fick ett barn som dog. Otterberg omnämner vidare en lika otryckt som vulgär ramsa som hamnat i forskningens giftskåp, och som läsare blir jag givetvis enormt nyfiken. Citat! Citat! Men något citat gives icke. Att släppa loss dessa formuleringar inför offentligheten hade onekligen givit en delvis ny dimension av den stora skalden.

Boktitelns femordiga introduktion lämnar alltså mycket av Karlfeldts gärning utanför. Det omtalas att han höll mängder av tal, men inte mer än så. Inget om dess innehåll. Så vad sa karl´n? Vilka budskap och värderingar förde han fram? Vad föranledde att talet vid gymnasistdagarna på Norra Latin 1927 enligt Dagens Nyheter möttes med av applådsalvor som inte ville sluta. Ingen uppgift om detta.

Ett tal som uppmärksammades av Bo Degerman i denna tidning häromåret – inte omnämnt av Otterberg – var talet på Stadion till de svenska frivilliga på vita sidan i finska inbördeskriget, och där han jämförde deras insats med de stolta segrarna under stormaktstiden. Tankar som knappast applåderats av eftervärlden.

De svenska hjältarnas framfart under stormaktskrigen var knappast någon bra reklam för en högre form av civilisation.

När allt detta sagts vill jag ändå tillägga att Otterbergs bok är en läsvärd introduktion i Karlfeldts diktvärld. Förhoppningsvis får den fler att läsa Karlfeldt, och gärna det. Utökad bildning är aldrig av ondo.