Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amanda Bergman berättar om Hajen och ångesten

/
  • Amanda Bergman gillar djur. När hon var liten hade hon en höns-cirkus.FOTO: ANNIKA BJÖRNDOTTER

Annons

Det gick så fort. Amanda Bergman blev plötsligt det nya pophoppet Hajen. Hon har kallats Sveriges Tom Waits och är hypad av såväl dagstidningar som musikskribenter. Av magasinet Fokus utnämns hon till en av höstens stora stjärnor. Men Amanda Bergman har fått prestationsångest. I föräldrahemmet i lilla Björka i Gagnef finner hon lugnet.

Peace & Love, Orionscenen i Folkets Hus. Amanda Bergmans rykte har förekommit henne. Utanför den alldeles för lilla lokalen är det en lång kö. Men den rör sig inte. Det är redan fullt. Inne är det svårt att få luft men Hajens hesa röst fyller hela rummet. Hundratals mobilkameror lyser upp den annars mörka lokalen. Publikens applåder slutar aldrig efter sista låten. Amanda Bergman är tagen. Hon måste göra ett extranummer.
- Nu fick jag problem, äh fan. Får jag bara fundera en liten stund.
- Våga! skriker en kille i publiken.
- Jag har en ny låt men jag har skrivit med röd text och ser inte vad det står i det här ljuset. Går det att ändra? Nähä. Det kan gå åt pipsvängen, hoppas ni har överseende med det.


Men det gick inte åt pipsvängen. Konserten var viktig för Amanda. Spelningen hon gjorde innan, i Stockholm, var inte rolig.
- Jag var helt paralyserad. Det var pintjockt med folk och jag fick prestationsångest. Jag har alltid upplevt mig själv som stabil men då bröt jag ihop. Den här konserten handlade om att hitta stabiliteten igen, fast min byxor gick sönder.
Hajen-hypen började med att hon la ut några låtar på internet-musiksidan Myspace. Sen träffade hon musikern Mattias Hellberg, som började sprida hennes låtar. Hon blev snabbt uppmärksammad på diverse bloggar och det tog inte lång tid innan etablerad media tog henne till sig. Nu har 145 000 personer besökt hennes Myspacesida, där man kan lyssna på hennes musik.


Föräldrahemmet i byn Björka i Gagnef. På verandan spelar en gammal radio knastrig 50-tals rock. Hönsen pickar på gårdsplanen. Amanda Bergman har gummistövlar och pratar förstrött med en höna medan hon matar den.
Hon berättar om prestationsångesten. Tidigare blev Amanda avslappnad när hon satte sig vid pianot. Nu analyserar hon allt hon gör, om det låter bra eller dåligt. Det är en stor sorg för henne, att hon kanske aldrig kommer att få vara med om den känslan igen.
Publikens förväntningar är svåra att förhålla sig till.
- Publiken tror att man är något jävla pophopp, vem kan förhålla sig till det? Jag vill inte ha någon uppfattning om vad folk tycker om min musik, och jag tänker inte göra en skiva snabbt för att det står om mig i Fokus.


Hon förklarar att hon är långt ifrån klar med hur hon vill göra sin musik. Det är som om massor med människor tittar på medan hon lär sig att gå.
- Fast jag måste ju fortsätta. Jag kanske aldrig blir klar med mig själv. Men allt har gått så fort, och många som skriver skivkontrakt har redan gett ut egna skivor tidigare och spelat länge. Men jag är bara förvirring nu.
Men Amanda har sin första skiva på gång, eller i alla fall en EP, på bolaget Brus och Knaster. Hon vill inte binda upp sig, utan fortfarande kunna vara spontan om något förändras. Det värsta skulle vara om hon låste sig med ett långt kontrakt, och sedan var tvungen att göra skivor fast hon inte har någon lust. Hon jämför det med självmord.


Många säger till Amanda att hon ska vara tacksam för uppmärksamheten.
- Men jag söker inte bekräftelse genom musiken. Visst är jag excentrisk, men jag får min bekräftelse genom mina vänner. Ibland känner jag att jag trycker ner mig själv, att jag sätter mig på en scen för någon annans skull och det måste jag ha rätt att känna.
I Björka ska hon nu sitta och fila på sin skiva. Hon har flyttat hem till sina föräldrar igen från Göteborg. Björka är istället för en pojkvän, säger hon. Det är tryggt och lugnt och man kan promenera i den lilla byn, på samma stigar som man alltid gjort.
Här har hon växt upp med sina fyra äldre systrar. Och det har satt sina spår. Hon ser sig själv som en typisk minsting - lat och bekväm. Hennes syster Ida Bergman flikar in att hon alltid får som vill, genom att lägga på rätt ansiktsuttryck.
- I dag är jag otroligt glad att jag har systrarna. De är min bas. Jag har också fått min musikaliska grund från dem, jag har alltid lyssnat på deras musik, säger Amanda.


Inspirationen till sina pianobaserade singer/songwriter-ballader får hon från andras musik eller när kommer över ett bra instrument. När hon köpte ett dragspel gjorde hon tre låtar på en gång.
- Jag är ofta lite sentimental och skalar av en massa lager för att få fram känslorna. Jag skriver mest utifrån relationer. En dialog eller ett speciellt tillfälle kan man bygga mycket på.


Frågan Amanda får från alla journalister är varför hon valt artistnamnet Hajen. Han säger att hon har konflikter med sig själv på scenen. Låtarna är så seriösa och ibland känner hon att hon måste skämta till det, för att hon skäms. Namnet Hajen är ett sätt att visa upp en annan sida än den gravallvarliga.
Likadant är det med hennes bloggande. Hon skriver personligt - trots att hon numera har många okända läsare.
- Jag är angelägen om att visa upp att jag har andra sidor. Men det är till en viss gräns såklart. Men de ska veta att det finns en person bakom Hajen.

ANNI ALM
0243-920 03
anni.alm@daladem.se

Mer läsning

Annons