Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Angelica Andersson: Det var så otroligt befriande att se en jävligt arg och skarp kvinna stå på scen

Annons

För ett tag sedan var jag och kollade på Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks To Give” på Gavlerinken i Gävle. Mias show är omåttligt populär och har sålt ut arenor runt hela landet och även i Gävle var det fullsatt.

Showen i sig själv och sammansättningen av den var såväl underhållande som inspirerande och tankeväckande. ”Historiskt” sa jag och mitt sällskap med en mun när vi reste oss från stolarna efter 2 fullspäckade timmar.

Historiskt

Och det var egentligen först när showen var slut, och alla vi tusentals åskådare gemensamt rörde oss ut från arenan, som storheten i vad vi precis upplevt slog mig. För det var så otroligt befriande att se en jävligt arg och skarp kvinna stå på scen och tillsynes helt orädd slakta sin bransch och alla ”manliga genier” i den. Hade någon kvinnlig komiker kunnat göra detta, på det här sättet, för bara ett år sedan?

Hade någon kvinnlig komiker kunnat göra detta, på det här sättet, för bara ett år sedan?

Öppet berättade hon om sexuella övergrepp hon utsatts för, om de ätstörningar som hon levt med och diagnoser som format hennes liv. Vi som satt i publiken fick följa med på en resa som vi nog alla kunde relatera till och känna igen oss i olika delar av.

Under showen berättar hon också om hur en rad manliga kollegor i branschen begått övergrepp och sedan skrutit eller skrivit om det i sina självbiografier. Utan krusiduller eller ursäkter nämner hon dem också vid namn. Rakryggat och modigt ifrågasätter hon varför manliga skådespelare kan bete sig i princip hur som helst och att samhället ändå fortsätter att betrakta dem som professionella individer med lite konstiga inslag i privatlivet.

Detsamma gäller dock inte för kvinnorna i samma bransch, de måste snarare alltid visa upp sin bästa sida i alla sammanhang för att inte bli uthängda i skvallerblaskor eller förlora jobb.

Under showen berättar hon också om hur en rad manliga kollegor i branschen begått övergrepp och sedan skrutit eller skrivit om det i sina självbiografier.

Efter föreställningen tänkte jag mycket på hur livet förändrats sedan #metoo. Hur bara häromdagen en äldre man i ett av mina föreningssammanhang ifrågasatte om man i dagens samhällsklimat ”kan krama kvinnor hur som helst” och raljerade lite om att det är svårt att vara man nuförtiden. Tröttsamt resonemang såklart men också ett tydligt kvitto på hur långt samtalet om övergrepp och skadliga sexistiska normer ändå nått, även långt in i Borlänges gubbiga föreningsliv.

Jag tänker också på hur förbannad jag själv är. Som att Mias vrede också blev en katalysator för min. Jag brukar försöka begränsa min ilska till att vara konstruktiv, jag försöker använda den som en drivkraft. Den kommer och går lite, avtar och tilltar i styrka, men finns där som en ständig låga i maggropen. Och föreställningen påminde om att jag faktiskt inte bara är arg, utan att mitt tålamod också är slut. Jag har inte heller några mer fucks to give.

Jag tänker också på hur förbannad jag själv är. Som att Mias vrede också blev en katalysator för min.

Jag är trött på de orättvisor och den ojämna fördelning av makt och resurser som patriarkatet, och övriga maktordningar i samhället, leder till. Arg på dem som går patriarkatets ärenden. Förbannad på förlegade strukturer och rådande normer. Det finns ingen del av mig som är intresserad av att kompromissa eller hålla käften längre, varken i privatlivet, i mina jobbrelaterade sammanhang eller i mitt civilsamhällesengagemang.

Jag är trött på att män i min omgivning kommer undan med oacceptabelt beteende. Jag är så trött på att med god ton förklara för gubbar att det är bäst att behandla människor på samma sätt, oavsett könstillhörighet eller position. Hur svårt kan det vara? ”Skulle du krama en man i samma situation? Inte? Gör det då heller inte med en kvinna.”

Jag är trött på att män i min omgivning kommer undan med oacceptabelt beteende.

När jag kikar runt om mig så ser jag oss kvinnor som vägleder dessa män, i förhållanden och familjer, på arbetsplatser och i föreningar. Mer eller mindre utmanar vi, tar hand om, förklarar och frågar. Vi tolkar, läser av, erbjuder resonemang, lyssnar och sen förklarar vi igen.

Och när jag tittar på de vänner jag har som lever i parrelation med män så ser jag samma sak: hur vi ursäktar dem, har låga förväntningar på deras känsloliv och deras förmåga att kunna resonera kring det. Vi har förstått, och i olika grad förlikat oss med att om vi vill leva med en man, i samhället såsom det ser ut idag, så får vi vänja oss vid att de helt enkelt bara ”inte fattar”. Jag vet inte om det är så för dig men när jag pratar med mina väninnor så är det åtminstone en starkt framträdande sanning. Och om det finns någon man som är inlyssnande och inkännande, agerar som man förväntar sig av en medmänniska i en kris och som kan dela med sig av tankar och känslor så är den mannen en anomali. Han blir då undantaget som bekräftar regeln och ett exempel som samtliga kvinnor i bekantskapskretsen önskade att deras egen partner kunde lära sig lite av.På ett sätt är det så sjukt och sorgligt att det är där vi är. Att en kvinnlig komiker måste ägna sina två timmar på scen till att prata om detta. Samtidigt är det så mäktigt att hon gör just det. Och jag delar Mias slutsats, att det är dags att vi förändrar de destruktiva normer som många av oss på olika sätt är en del i att upprätthålla. Männen måste ta ansvar för sitt, enskilt och i grupp, till att börja med.

Som samhälle måste vi se och lyfta de män som vågar bryta mot de destruktiva mansnormerna.

Vi som valt att leva med män, eller har män i våra familjer, kan välja att fortsätta gå bredvid våra partners, vänner och bröder medan de lär om sig. Sedan kan vi tillsammans uppfostra våra söner och kommande generationer att från tidig ålder bejaka sina känslor och våga avvika från normen. Som samhälle måste vi se och lyfta de män som vågar bryta mot de destruktiva mansnormerna. Annars kommer vi fortsätta ha det så, som Mia säger någon gång under sin show, att ”män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem medan kvinnor fortsätter vara rädda för att män ska slå ihjäl dem”. 

Angelica Andersson