Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Angrepp på Syrien kan förvärra läget

Det kan hända att när ­Barack Obama nästa vecka dyker upp i Sverige så gör han det i dånet från missilraketer – på väg mot olika mål i Syrien och avfyrade av amerikanska stridskrafter.

Annons

Under den senaste veckan, efter den fruktansvärda gasbombningen av civila i en förort till Damaskus, har stämningen trappats upp och alltmer tyder på att flera västländer – med USA och Storbritannien i spetsen – är på väg att agera militärt gentemot den syriska regimen. Amerikansk underrättelsetjänst tycks redan innan någon undersökning gjorts vara tvärsäker på att det är den syriska regimen som använt sig av kemiska stridsmedel – lika tvärsäker som man sade sig vara på existensen av irakiska massförstörelsevapen för tio år sedan.
FN kommer i så fall än en gång att sidsteppas och ingen kan förutsäga vilka konsekvenser ett militärt ­angrepp på Syrien får i den explosiva regionen.

USA:s främsta bevekelsegrund för ett angrepp på Syrien är, det kan vi vara säkra på, inte i första hand humanitärt utan maktpolitiskt. Trycket ökar på Obama att inför en inhemsk opinion visa att USA fortfarande bestämmer i världen. Samtidigt är han antagligen lika rädd för att väcka liv i de antikrigsstämningar som alltid ligger vilande i hans eget parti och bland hans anhängare. Det är ju ingen slump att Obama så länge tvekat i denna fråga.
Därför lär det inte bli frågan om någon markinvasion i Syrien, utan om att ge regimen en läxa, som det genom åren ibland har hetat i storpolitiska sammanhang. Några dagars intensivt bombardemang av ett antal utvalda mål och sedan inte så mycket mer. Säkerligen kommer det att hävdas att inga civila offer kommer att inträffa, och lika säkert är det att civila kommer att dö.

Mycket pekar naturligtvis på att det är Assadregimen som använt kemiska stridsmedel, trots att det verkligen framstår som märkvärdigt dumt och ostrategiskt (i synnerhet som FNs vapeninspektörer just då redan befann sig i landet). Det är hos regimen resurserna finns. Men helt säkert är det faktiskt inte att regimen är skyldig. De senaste åren har stora mängder vapen pumpats in från bland annat Saudi-Arabien. Al-Qaida och andra jihadister har tyvärr tillskansat sig en allt större roll i kampen mot den syriska regimen.

Det som pågår i landet är en bottenlös tragedi, där det utan minsta tvivel är Assadregimen som bär huvudansvaret: Assad hade chansen att reformera det syriska samhället för åtskilliga år sedan men tog den inte.
Han hade kunnat svara på de första protesterna under den arabiska våren med ­dialog och öppningar, men vägrade att göra det. Så är det. Diktatorn bär huvudansvaret. Miljoner flyktingar, internflyktingar och folk som flytt över gränsen till bland annat Turkiet, vittnar om den fortgående humanitära katastrofen i landet.

Men oppositionen har tyvärr hela tiden varit oerhört splittrad och inte lyckats övertyga omvärlden om sin kapacitet. Intrycket är också starkt att det oppositionen hela tiden eftersträvat allra mest är en utländsk intervention av den typ som ägde rum i Libyen. Den hållningen har förmodligen bidragit till att öka Assads motvilja till minsta eftergift: Han är rädd att gå samma öde till mötes som ­Kadaffi. En effekt av den militära aktionen mot Libyen- som tveklöst överskred det initiala FN-mandatet - är tyvärr att den bidrog till att tvinga in Assad ännu längre i ett hörn.

Situationen är med andra ord totalt låst. Det som pågår i Syrien är ett slags globalt inbördeskrig. Stormakterna lutar sig tungt över landet. Ryssland försvarar sina maktintressen, USA sina och hur det än ser ut i Syrien om tio år tyder mycket på att landets multietniska befolkning kommer att genomlida samma ­etniska helveten som Irak har gjort. Konflikt­en riskerar dessutom att brisera även i Libanon samtidigt som ingen heller vet hur långt Iran är berett att gå för att stödja Assad.

Så vad kan göras? Ett kortvarigt militärt angrepp på Syrien som saknar FN-stöd lär inte göra situationen bättre utan snarare öka spänningarna och det humanitära lidandet. Och en regelrätt invasion orkar inte ens USA med.
I slutändan kvarstår några få vägar till en lösning av konflikten: Stryp all vapentillförsel till landet, både till regimen och till rebellerna, och öka det diplomatiska trycket så mycket det går.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se