Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Annika Rullgårds krönika: Nej tack till Yes!

Annons

Alltför ofta används ord och meningar på engelska helt utan anledning här i Sverige. Man svarar ”yes” i stället för att säga ”ja”och i skyltfönster står det ”sale” fast vi har ett bra svenskt ord: rea. På många förpackningar på bl a sojamjölk är det engelska som råder. Jag skulle nog kunna fylla en A4-sida med exempel utan att behöva anstränga mig.

Det är de som tar sig för med att använda engelska helt utan anledning som står för att engelska förekommer i tid och otid: De kan svenska, de lever i Sverige och i princip alla som den svengelsktalande riktar sig till har svenska som modersmål.

Man svarar ”yes” i stället för att säga ”ja”och i skyltfönster står det ”sale” fast vi har ett bra svenskt ord: rea. På många förpackningar på bl a sojamjölk är det engelska som råder. Jag skulle nog kunna fylla en A4-sida med exempel utan att behöva anstränga mig.

Under de senaste decennierna har jag noterat att det som skrivs och sägs här i landet på svenska har fått sämre och sämre språkmässig kvalitet i ordval, grammatik och sätt att uttrycka sig. I kapitel 11 i boken ”Ett jävla solsken”, skriven av författaren och journalisten Bremmer finns bland annat följande mening: ”… befalls samtliga ämbetsmän … att ställa sig till kvinnornas förfogande i händelse av hjälp eller beskydd.” Boken har fått Augustpriset och är förmodligen granskad och korrekturläst av förlaget men ändå finns det meningar som denna. I Dalatidningarna stod för en tid sedan att polisen varnade kvinnor att vara vaksamma. Man skulle kunna tro att skillnaden mellan ”de” och ”dem”, ”var” och ”vart” samt ”deras” och ”sina” har hemligstämplats.

Sammantaget är det rena misshandeln av det svenska språket. För dem som inte kan ens elementär svensk grammatik, som slarvar med stavningen och som har ett bristfälligt ordförråd blir det svårt att korrekt uttrycka sig på svenska. Det blir till och med svårt att få fram det man vill ha sagt. Kan det vara så, att det får duga med lite fel här och där med förhoppningen att mottagaren ändå ska förstå vad som avses?

Med bristfälliga kunskaper i svenska tar man kanske till något engelskt ord. Man förstår kanske inte vad de engelska orden egentligen betyder men man förstår ju inte riktigt vad man säger på svenska heller. Ett engelskt ord här och där kan nog jämföras med när någon använder kraftuttryck för att förstärka det man vill få fram.

Men det är inte britternas fel, inte den Nordamerikanska befolkningens fel och inte det engelska språkets fel utan fenomenet kommer sig av bristande kunskaper i svenska, det vill säga tillkortakommanden i talarens modersmål. Det är talaren som gör ordvalet.

Det är en helt annan fråga att engelska blivit ett slags lingua franca. Engelska är relativt lätt att lära sig att kommunicera med om man inte ställer höga krav på stil och ordval jämfört med att lära sig i alla fall svenska, tyska och franska. I engelskan finns inga genus, inga kasus, inga prepositioner som styr det ena och andra. Det finns inga konjugationer och deklinationer som beskriver verbens och substantivens böjningsformer. I engelskan läggs kort och gott -ed till för att få imperfekt och supinum och -s läggs till för att bilda pluralis. Ordföljden är alltid rak oavsett typ av mening.

Låt engelska vara ett lingua franca men verka för att den svenska skolan lär ut det svenska språket väl så att ingen ska behöva ta till engelska för att förstärka det man vill framföra. Ta för vana att skicka ett mejl till SR och SVT varje gång reportrar hos dem gör sig skyldiga till att använda insprängda engelska ord.

Annika Rullgård