Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Arbete är roligare än lönearbete!

Jag vet inte hur många gånger jag blivit nästan påhoppad, i en anklagande ton, för att jag är så produktiv som skribent. Varför arbetar du så mycket? Men jag har ett lysande och dessutom sant svar på det där: Skrivandet är för mig inget arbete. Det är en lek. Så upplever jag det, även när jag brödskriver. Också nu, när jag denna tidiga fredagseftermiddag sätter mig ner för att skriva en krönika för Signum inträffar det: En första tangenttryckning och jag tycker att det är roligt - att se en text växa fram innebär nästan varje gång ett slags lyckotillstånd (nåja, det finns verkligen undantag).

En av de finaste skildringar av det goda arbetet jag känner till står den nyligen avlidne författaren Lars Gustafsson för. I en smått berömd brevväxling med Jan Myrdal på sjuttiotalet, där de kommer in på marxismens syn på arbete, iakttar Gustafsson en granne, bruksarbetaren J. Herr Gustafsson skriver:

"Nu hade J. semester i tre veckor, och den första veckan använde han till att bygga ytterligare en liten veranda till sin sommarstuga. Det var de dagarna jag iakttog honom timme efter timme där jag satt vid mitt staffli. Efter tjugo eller tjugofem timmar av sådan observation vågar jag påstå att vad jag såg var en fullständigt lycklig, oändligt aktiv människa, med total koncentration på det han hade för sina händer (…) Vad jag såg var kort sagt arbete i dess rena, oförfrämligade form."

Det är fullt möjligt att fritidssnickaren J, på sitt vanliga arbete på ett västmanländskt bruk kände stark tillfredsställelse med arbetet, men det där lyckligt utopiska som några sommarveckor skådades under bygget av en veranda fanns nog troligen inte där. Lönearbete saknar det där ”oförfrämligade”. En yttre makt, en övermakt, stör lönearbetets glädje. Att lönearbeta är i slutändan att sälja sin kropp, sin tid, för pengar. Värdet degraderas på det som får en prislapp på sig.

För mig är det här inga enkla frågor. Jag växte upp i arbetarklass. Jag vet hur avgörande det är att ha ett jobb för att kunna försörja sig. Men jag minns också de långa, förmörkande skuggor lönearbetet kastade djupt in i min familjs tillvaro. Till och med som barn, när jag ännu inte visste något om vare sig arbete eller lönearbete, kunde jag förnimma den där yttre övermakten, tvångsmakten från lönearbetet som visade sig i min mammas trötta ansikte när hon kom cyklande hem från konfektionsfabriken (hon arbetade som sömmerska) och nu dessutom skulle ta hand om en stökig familj med fem söner. Här är en dikt, Fabriksmänniskan, jag skrev för ett antal år sedan:

Jag kände fabrikslivets

skugga falla

över hela min barndom.

När semestern kom

uppförde sig farsan som en fånge

som äntligen

gått på permission.

Och min mor?

Hon flög.

Hon flög lågt, men hon flög.

Bara hennes ungar var

väl lite rådvilla i den här nya känslan,

I de ljumma vindarna från havet,

den ändlösa sommaren.

Den som kommer hem från ett tungt och trist lönearbete orkar ofta inte med så mycket annat än underhållning och verklighetsflykt. Komplementet till lönearbetet är underhållning. Vad är komplementet till Arbete? På senare tid har jag fascinerats alltmer av det förindustriella arbetet, i de bygemenskaper som så länge existerade. De flesta blir överraskade när de får höra hur mycket ledigheter bönderna hade på den tiden; ibland var en tredjedel av årets dagar helgdagar. Och inte bara det: Arbetets ständiga följeslagare var Festen: Skördefest, taklagsfest, köröl och så vidare. Överheten gnällde på slöa bönder. Författaren David Jonstad påpekar i sin bok Jordad något viktigt: Att moderniteten i vissa avseenden skapat en nidbild av forna tiders arbete som enbart slitsamt och enformigt – för att legitimera berättelsen om Det Moderna.

Vår arts första hundratusen år på planeten gick i lättjans tecken. Kanske ett par timmars arbete per dag för att klara livhanken. Först med den neolitiska revolutionen kom syndafallet som kastade ut oss öster om Eden där vi fick träla bland tistlar och törnen.

Makten säger dock alltid att vi ska lönearbeta mer och helst hårdare. Jag tror inte på det. Det strider mot själva vår natur, vårt artväsen, som Marx skrev.

Min artikel är klar. Och jag har inte arbetat, fast jag tror att jag får lön för texten.

Kommentar: I en kortare version har denna text publicerats i den katolska tidskriften Signum. Och en sak till: det jobbiga med den här artikeln är att lägga in den i det redaktionella systemet, med taggar, bild, rubrik och annat. Det gör mig alltid smått deprimerad.