Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets uppsättning drog fullt hus redan på generalrepetitionen

Annons

Himlaspelet drog fullt hus redan på generalrepetitionen. Årets upplaga är den 69:de i ordningen och det fjärde sen flytten till Sveasalen. DD:s reporter är imponerad över spelet som vägrar dö.

Himlaspelet fyller 70 nästa år. Vem kunde tro att spelet skulle överleva så länge? Många menade att slutet var nära och att himmelriket var bokat för gott när spelet flyttade från Gropen till Sveasalen 2006. Sveasalen var inget annat än en sista dödsryckning för det stolta spelet, ansåg många.
Starten skedde 1941 på gamla Paradplatsen. 2006 gick spelet under arbetsnamnet “ Ett himla mellanspel”, ett vackert slut på en epok gissade de flesta. Men Brigirt Carlstén och ensemblen ville något annat. Och publiken hängde med.

Drog fullt hus

I går var det premiär på Himlaspelet i Sveasalen för fjärde året. Jag var på generalrepetitionen kvällen innan inför en fullsatt salong. Det var första gången spelet drog fullt hus på ett genrep, berättade Staffan Rönnegård, ordförande i föreningen Himlaspelet.
- Det spelar ingen roll om det är genrep eller riktig föreställning, sa Johan Wikström (Mats Ersson) innan spelet skulle börja. Det är full satsning i båda fallen.


Vatten och salt

Det var kokhett i logerna innan genrepet och inte ett dugg bättre i salongen. Rena Gropenvädret, försökte jag.
-Det kunde vara hett i Gropen också. Speciellt på matinéerna. Det är vatten och salttabletter som gäller i den här värmen, sa en i ensemblen.
Pelle Lindstrröm var rejält sminkad. En häftigare jävul än någonsin. “ Fy fan”, sa Mats Ingels när han såg Pelle.


Goda omdömen

Himlaspelet håller. Himlaspelet flyger igen. Formatet och rummet är hela grejen. Det blir tätt. Det blir starkt. Det blir intensivt. Ljus, ljud, musiken och rökeffekterna firar stora triumfer. Jag pratade med flera gamla himlaspelare från Gropentiden som aldrig sett Sveasalsversionen. “ Mycket bättre än jag trodde”, “ Profeterna är ett lyft”, “Gästabudet är bäst”, var några av omdömena.


Tungt språk

Jag gillar de snabba kasten i Himlaspelet. Från Mats Erssons stilla själanöd till jävulens orgier och gästabudets strålande fest. Dansen till Pelle Lindströms “Vägen till Ransäter” är lysande. Peace & Love på dalmål. Och alla i Sveasalen är bjudna.
Språket i Himlaspelet kan känns tungt och ålderdomligt. Det är mycket “gingo” och “fingo”. Det hjälps upp av kraftfullt skådespeleri och effektiva scenarrangemang.


Lindström i sitt esse

Jag sätter extra plus för Johan Wikströms roll som Mats, liksom för Sofia Sandén som Marit. Nya profeten Tobias Gruhs som Jeremias är precis så pessimistisk han ska vara.
Bäst är Pelle Lindström. Så jävlig har jag aldrig sett honom. Han tar ut svängarna och spelar gudabenådad fiol. När helvetesröken bolmar ur hatten vid Mats dödsbädd är Pelle i sitt esse.

Mats Rönnblad