Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att missa två flugor i en (S)mäll

När det socialdemokratiska partiet nu lägger fram sin valstrategi, eller valplan, liknar det en övning i försiktighet. Jobb, skola, välfärd är de centrala orden. Ingenting får finnas utöver det.

Annons

Men inte bara det: När valledaren Jan Larsson lägger fram partiets valplan inför supervalåret tänker jag att det mer än någonsin tidigare liknar vilken affärsplan som helst i vilket större företag som helst. De gröna frågorna har man outsourcat helt till miljöpartiet.
Vad är det enligt valplanen som avgör hur bra det går att sälja något, förlåt vinna ett val? Svar: ”Se människors problem och utmaningar”, ”föreslå konkreta åtgärder som kan hjälpa människor” – och så vidare.

Plattityderna haglar. Några av dem är självklara, medan andra utgörs av den sortens plattityder som liknar den tunna, nybildade isen på en sjö.
”Tydliggöra skillnaderna i politiken” är således en viktig sak enligt valplanen, men det är svårt att hävda att (S)-politiken än så länge gjort just det, snarare tvärtom: De principiella, idépolitiska skillnaderna mellan (S) och (M) minskar snarare hela tiden.
Det stiger en stark smak av oreflekterat medelklassperspektiv ur valplanen. Men det innebär inte bara att partistrategerna riskerar att glömma bort LO-folket utan också att man vänder sig till en medelklass som förmodligen ser ut på ett annat sätt än vad partiet tror.

Jag tror att betydande delar av den svårdefinierade grupp som kallas medelklass (det är en väldig skillnad mellan lägre och högre tjänstemän, exempelvis) snarare skulle få större respekt för socialdemokratin om partiet vågade stå för sin historia.
Men historien vill åtminstone Jan Larsson helst slippa höra om. Branting är död, konstaterade han under presskonferensen. Notera att han inte vågade säga att Palme är död. Hade han gjort det skulle han ha väckt den demokratiska socialismen till liv…och det är han rädd för, det kan störa medelklassperspektivet.

Istället vill partiet vara ett framtidsorienterat parti. Det är bra att det är framtiden som gäller, javisst, men den som säger det måste också ställa sig på mark som är erövrad.
När (S) nu snöar in på att enbart leva i framtiden riskerar man att missa två flugor i en enda smäll: För det första de betydande medelklasskikt som skulle ha respekt just för en rörelse med idépolitisk spets och ideologiskt minne. Och för det andra många kärnväljare, som lättare mobiliseras om de känner att partiet står för sin historia också.

Att aktivera kärnväljare och få dem att på olika sätt delta i valrörelsen är till och med ett uttalat mål i valplanen men jag undrar hur det ska gå till. Ska all den dörrknackning och allt det ringande till väljare som ska äga rum i huvudsak skötas av callcenter-företag? Får de som ringer upp från partiet ens knysta om att socialdemokratin i sjuttio års tid gärna höjde skatter för att kunna bygga ut välfärden? Gode gud, tänk om någon stackars partiarbetare försäger sig!
Valplanen vilar i den meningen på motsägelser. Å andra sidan är känslan stark av att det socialdemokratiska partiet inför nästa val verkligen är berett att satsa järnet på att vinna. Säga vad man vill om Löfven, men något slags beslutsam kampvilja har han förmodligen lyckats förmedla åtminstone i partiets övre delar.

Företag sätter i sina affärsplaner gärna upp mål för försäljningen och det gör även det socialdemokratiska partiet. I valplanen slås det fast att partiet ska nå 35 procent i riksdagsvalet och tjugofem i EU-valet. Jag tror inte att sådana mål är meningsfulla att formulera. Målet för socialdemokratin bör inte vara att nå 35 procent av väljarkåren. Målet bör vara att göra Sverige till ett bättre land för hela befolkningen.