Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bara det jämlika samhället utplånar högerextremismen!

1 maj i Dalarna kommer i år säkert att mycket bli en manifestation mot de nazister som lyckats utverka att få demonstrera i Borlänge på arbetarrörelsens stora dag. För mig är det en gåta att polisen gav dem tillstånd. I Borlänge kommer dessa nazister att angripas hårt från talarstolen och detsamma kommer jag att göra i Ängsholens Folkets Park i Gagnefs kyrkby där jag talar vid ettiden. I DD publicerar vi sedan några dagar tillbaka också Kalle Sundins viktiga artikelserie om extremismen i Dalarna.

Jag har skrivit då och då om Dalarna som hemvist för extremister. Ett skäl till att landskapet attraherat åtskilliga avgrundslärors anhängare är antagligen det nationalromantiska arv länet bär på som svenskhetens vagga. Den bilden av Dalarna uppfanns runt förra sekelskiftet men har hängt i fast den har mycket lite med verkligheten att göra. Men det är viktigt att se de långa linjerna tillbaka i idéhistorien och vara medveten om dem.

Högerextremismen ska bekämpas med all kraft vi kan uppbåda. För min del räknar jag i högerextremismen också alltid in den jihadism som har sina anhängare här och var i Sverige. Islamska staten är, med sin fundamentalistiska tolkning av islam, en militant konservativ eller religiöst fascistisk rörelse – kort sagt höger. Ingen plats för demokrati. Ingen plats för klassanalyser eller jämställdhet och en grundläggande syn på samhället som en organisk enhet. Ibland glöms det där bort: Nazister och IS-krigare är i slutändan besläktade och de är båda höger, avgrundshöger.

Jag avskyr egentligen just ordet ”radikalisering” för att fånga somliga unga människors dragning till dessa avskyvärda världsbilder och rörelser. Radikalisering är för mig, och kommer alltid att vara det, ett positivt laddat ord. Det betyder bokstavligen att gå till roten med saker och ting, det vill säga ta reda på vilka som är de grundläggande sammanhangen och mekanismerna i en värld vars konflikter så ofta döljs av religioner, propaganda, myter, indoktrinering och direkta lögner. När en människa radikaliseras betyder det i min värld att den människan självständigt, men med hjälp av förnuftiga teorier, försöker ta reda hur samhället fungerar – och det är motsatsen till våldsbejakande fanatism.

Det är egentligen en tragedi, och ett tecken på hur konservativt och reaktionärt själva språket blivit, att ordet radikalisering kommit att stå för det värsta vi känner till: Terror, förtryck, fanatism.

Hur bekämpar vi extremismen? Jag är övertygad om att bara samhällen som skapar en grundläggande känsla av social trygghet och framtidstro – ett progressivt grundackord - kan bota sig själva från extremismen. Under en lång efterkrigstid genomfördes sociala reformer, jämlikheten ökade och allt färre behövde känna en ständig, gnagande oro över arbetslöshet, utslagning eller över att deras barn gick en sämre framtid till mötes. Västvärldens regeringar mindes under lång tid läxan från mellankrigstiden då massarbetslöshet, social otrygghet och en krisande kapitalism födde fascism och nazism och ett förödande världskrig. I trettio års tid var det en självklarhet för nästan alla regeringar att arbetslösheten skulle hållas nere och den sociala tryggheten måste öka. Man visste, av bitter erfarenhet, att bar så vaccineras samhällen mot extremism.

Sedan kom åttiotalet. Thatcher och Reagan. Uppmarsch för en doktrinär, ibland fanatisk marknadsliberalism. Avregleringar och privatiseringar släppte marknad och kapitalism fria. Den inbäddade kapitalismens tid var över. Och därmed började ojämlikheten växa i stora språng, i Sverige, i Europa, i USA. Ett svar på denna enorma våg av nyliberalism blev den nya högerextremismen, vare sig det handlat om nyväckt nazism eller mer högerpopulistiska men rasistiska rörelser som Sverigedemokraterna eller franska Nationella Fronten.

1 maj är dagen då en arbetarrörelse som vill vara vital aldrig kan nöja sig med att bekämpa rasismen och högerextremism. En vital arbetarrörelse måste ställa sig upp och deklarera det väldigt tydligt: Bara om vi börjar återuppbygga ett mer jämlikt och tryggt samhälle kan vi i grunden göra något åt nazism, rasism eller jihadism. Jag tror inte någon väg finns förbi den insikten. Antirasismen är nödvändig, ja, men den kan i sig inte lösa de grundläggande problemen.

I Sverige har den sittande rödgröna regeringen lyckats med en sak: Den har deklarerat att skattesänkningarnas era är förbi. Det är värt mycket. Men samma regering har kapitalt misslyckats med det mer nödvändiga och djärva projektet som stavas Byggandet av det jämlika samhället. Arbetarrörelsen olika grenar har lika kapitalt misslyckats med att gjuta liv i de nödvändiga idépolitiska tankefigurer som måste finnas i diskussionen för att vitalisera politiken och ge den horisonter: Demokratisk socialism och antikapitalism.

Varje 1 maj ger oss chansen att på nytt börja om med detta. Ta den!

Göran Greider

P.S. På lördag kl 15 – på kungens födelsedag…. - talar jag på Dala-Floda värdshus om Joe Hill. Jag ser det som ett led i 1 majfirandet.