Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barnets århundrade är förbi - vi lever i de vuxna marknadsförespråkarnas sekel!

Två förälskade tonåringar kysser varandra – men det får de inte. Så pojken sätts i isoleringscell. En flicka försöker begå självmord, hon klarar sig, men efteråt – tvärtemot läkarens självklara rekommendation att skicka henne till sjukhus – sätts hon i isolering. Några grabbar pratar arabiska med varandra i köket, men det är inte tillåtet och straffet blir isolering.

Det var skakande att i veckan höra Sveriges Radios granskning av situationen på de ungdomshem som Statens Institutionsstyrelse (Sis) förestår. Frågan har varit uppe tidigare och myndigheten har gjort utfästelser om att förbättra situationen. Men radions granskning visar att en grym nyckfullhet, ja en bestraffningskultur som hör hemma i ett annat sekel, alltför ofta härskar på dessa ungdomshem. Jodå, det går att begripa att många barn och ungdomar med svåra problem kan vara ytterst besvärliga att ha att göra med. Men det är faktiskt direkt häpnadsväckande förhållanden som framkommer i granskningen. Trettonåringar som brottas ned på golvet och förs till isoleringscell? Och kan få tillbringa ibland upp till ett dygn där?

Allt oftare har jag på sista tiden fått en isande känsla av att det land, Sverige, som så länge skrutit med att sätta barnens väl och ve före allt annat, är på väg att bli ett helt annat land. I våras presenterade UNICEF, FNs barnrättsorganisation, en rapport som visar att Sverige av 41 undersökta länder numera ligger på katastrofala plats 16 när det gäller barnfattigdom. Statistiken utgår från läget 2013, efter en lång period av borgerligt regerande som kännetecknades av skattesänkningar som urholkat välfärden. Men forskare påpekar att det finns en mycket längre historia här – ojämlikheten har ökat sedan årtionden tillbaka.

Kanske hörde ni i Radio Dalarna häromdagen ett inslag med rubriken: ”Barn i Dalarna riskerar att fara illa - socialtjänsterna är överbelastade.” Allt fler kommuner i Sverige gör nu så kallade Lex Sarahanmälningar mot sig själva för att de inte klarar av det som enligt lag åligger dem när det gäller barn, unga och familjer. I Dalarna har fem kommuner anmält sig själva, för att de inte hinner med bland annat utredningar. Naturligtvis har situationen försvårats efter den stora tillströmningen av flyktingar och ensamkommande barn förra året. Men i grunden handlar det om underbemanning och för små resurser.

Jag tror att det helt enkelt är något djupare som inträffat när det gäller synen på barn i detta land. På sätt och vis illustreras det bäst med det skolsystem som nu existerar, ett skolsystem som internationellt sett är extremt när det gäller marknadifiering. När statsminister Stefan Löfven i en debatt nyligen sa att det är fel att handla med barn på börsen blev det ett väldigt liv på borgerligheten. Centerledaren Annie Lööf menade att det inte anstår en statsminister att uttrycka sig så. Men det Löfven hade ilsknat till på var att en skolkoncern, som hämtar sina vinster från våra skattepengar, skulle introduceras på börsen. Löfven har rätt: marknadifieringen av skolan tenderar sakta men säkert att degradera det icke-ekonomiska värdet av en verksamhet och, i det här fallet, skolbarnen.

När marknadsprinciper och ekonomism blir tongivande i samhället förskjuts uppmärksamheten bort från de välfärdsfrågor där barnen alltid borde vara centrala. Jag tror att när marknad och ekonomism blir de styrande principerna, då hamnar sådant som rör pedagogik, socialt arbete eller kunskaper i skuggan. Samhällsklimatet blir mer konservativt. Ropen på hårdare tag när de sociala problemen växer i utsatta förorter är typiska.

För mer än ett sekel sedan lanserade reformatorn Ellen Key begreppet Barnets århundrade. Det svenska nittonhundratalet blev på många sätt också ett barnets århundrade, med införandet av barnbidrag, förskola och en allmän princip om att barnen alltid sätts först. Jag tror att den epoken är förbi. Sverige har inte så mycket att skryta med.

Vi lever, tyvärr, i de vuxna marknadsförespråkarnas sekel.