Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Bergwall har alltså anpassat sig till lögn”

Annons

 


Till att börja med finns en allmänt utbredd missuppfattning om att ordet ”bevis” måste innebära något i stil med DNA eller fingeravtryck vilket aldrig säkrats i målen mot Bergwall. Det är inte ens ovanligt. För att ta ett jämförande exempel saknas DNA och fingeravtryck även i det berömda Arboga-fallet där den dömda kvinnan dessutom nekade.
I Bergwalls fall har utredarna stämt av erkännanden och berättelser mot andra omständigheter som gett tillräckligt stöd för att domstolarna skulle fälla Bergwall.
Allt det här materialet kvarstår, vilket den som lyder Bergwalls råd och läser resningsbesluten bör se.

Låt oss ta ett exempel:
16 februari 1996 förhördes Bergwall om mordet på israelen Yenon Levy. Han berättade då att han efter mordet smekt den döda kroppen under kläderna. Han var detaljerad och preciserade sig till och med om enstaka detaljer:
”---det är kanske en detalj som ska nämnas jag upplever som hans bröst inte har just något hår---”
En fullständigt korrekt beskrivning av en icke synlig det av offrets kropp.
Det här ledde till att Levys undertröja skickades till ny teknisk undersökning varvid det på insidan av den hittades små rester av utstruket blod ”som avsatts vid smetande kontakt” med tyget. Bergwall har alltså tillfört utredningen ett tekniskt fynd till stöd för sitt erkännande.

Självklart är detta bevis oavsett om Bergwall satt och fantiserade eller om det han beskrev verkligen hänt. Ja, i sin slutplädering framhöll åklagaren Christer van der Kwast just det här beviset som närmast avgörande.
Bevisvärdet har förstås inte förändrats av resningsprocessen.
I själva verket är det så att varken resningsåklagaren Björn Ericson eller Svea hovrätt ens tycks ha hittat just det här beviset. Vilket är intressant i sig. Är det väl genomfört arbete?
I målen finns hur många liknande exempel som helst:
Om Bergwall hittar på att vägen vid mordplatsen i Piteå lutade så pass att handbromsen måste användas och det visar sig stämma så uppstår förstås bevisvärde i uppgiften.
Säger Bergwall spontant att ett speciellt hugg i mannens hals i Appojaure varit början till att skära av huvudet och rättsläkaren konstaterar att det förklarar varför just det hugget har annan karaktär än övriga är det förstås bevis även om Bergwall nu säger tagit det ur luften.

Om Bergwall sitter på Säters sjukhus och ur fantasin ritar skiss över hur en norsk skogsväg viker runt ett klippblock och norsk polis sedan hittar en plats som närmast fotografiskt överensstämmer med vad han ritat så kan det knappast undgå att få bevisvärde.
Det går att fylla en bok med liknande exempel.
Vidare har Bergwall lyckats med det enastående konststycket att på något okänt sätt få hundar som specialtränats för att söka döda människor att markera på just de platser där han säger sig ha hanterat kvarlevor av offer han påstår sig ha utplånat. Här är värt att påpeka att det på flera av de här platserna sökts med flera olika hundar, ibland med årslånga mellanrum.

Hur bar han sig åt?
Dessutom måste det väl rimligen vara belagt att Bergwall befann sig i Gällivare vid tiden för morden i Appojaure då han och skolkamraten Maj Doris Kristina Rimpi båda är överens om att de träffats på järnvägsstationen där. Vad gjorde han där och varför har han inte förrän han erkände morden berättat för någon enda person att han ens varit i Norrland?
Att han också hade den osannolika oturen att hitta på en stöld av en cykel där tvåans växel krånglade just när det i Jokkmokk stjäls en enda cykel som råkar ha just det felet fick förstås också betydelse.
Kan det finnas något tvivel på annat än att han måste ha varit såväl i Drammen som i skogarna väster om Örje vid tiden för Therese Johannesens försvinnande? Norsk polis anser det bevisat. Olle Sohlberg som la ner Therese-utredningen är försiktigare och säger att ”många omständigheter” tyder på att han varit på båda ställena. Sohlberg säger vidare att hela bevisningen är intakt och att det enda som hänt är att den måste värderas ur annan utgångspunkt i och med att Bergwall ändrat sig.
Sammanfattningsvis har alltså Sture Bergwall rejält fel när han påstår att bevis saknas. Även när han nu säger att allt han sagt är chansningar, påhitt och sådant har snappat upp i terapin.
Sen tycker då Bergwall att det är skandal att inte DD tystat mig tidigare.
Det är intressant.

Hade det inte varit för mig hade Sture Bergwall troligen fortfarande varit seriemördare. Det var jag som övertalade Hannes Råstam att ta sig an fallet. Det var jag som övertalade Sture Bergwall att ta emot Råstam. Jag försåg Råstam med material som fick honom att skriva följande i ett mejl den 29 september 2008, alltså efter ”det magiska ögonblicket” när Bergwall tog tillbaka sina erkännanden:
”Din hjälp har varit helt avgörande för mig och jag känner stor tacksamhet! Och då tänker jag inte på kontakten med H och B utan hundratals små och stora pusselbitar av alla de slag”.
Jag är inte lika imponerad av Råstams arbete. Ur hans bok ”Fallet Thomas Quick” (Ordfront) har jag listat 70 faktafel, men var uppe i 111 och en bra bit kvar att granska när jag avbröt för att strukturera materialet. Listan kan läsas på www.magasinetparagaraf.se. Det är säkert inte så många som känner till det men en av Råstams prisade filmer är fälld av Granskningsnämnden för osaklighet.
Anledningen till att jag sammanförde Råstam och Bergwall var att jag ville att de grova osanningar som i åratal oemotsagda framförts av personer som Jan Guillou, Leif GW Persson och Ulf Åsgård skulle lyftas fram och den faktiska sanningen berättas. Om sin syn på det skrev Hannes så här i ett mejl den 7 september 2008:
”Jag delar till stor del dina uppfattningar om brister, övertramp och rena ohederligheter som du kritiserar dina motståndare för”.
Apropå Bergwalls syn på bevisläget kan det vara intressant att citera Råstams syn även på den i ytterligare ett mejl, nu av den 25 augusti 2008:
”Hur kan någon undgå att se att det i materialet finns omständigheter som med styrka talar för TQ:s skuld? Hur kan man bara avfärda bevisen?”
Sedan mejlen skickades har en av Råstams filmer alltså prickats för osaklighet. Jag har listat 70 och utredaren Seppo Penttinen 30 fel i hans bok. Åtta är gemensamma så summan påtalade fel blir 92. Så vitt jag vet har inte förlag och bokmakare kunnat tillbakavisa ett enda påpekande. Ja, ett av de grövre felen, en ren förfalskning, är intressant nog rättat i den engelskspråkiga versionen men står kvar ograverat i nya svenska pocketupplagor.

Vidare har Jan Guillou av Pressens Opinionsnämnd två gånger kritiserats för att ha brutit grovt mot god publicistisk sed i Aftonbladet-krönikor om fallet.
Själv har jag skrivit 3-400 artiklar i ämnet utan att någonsin kritiseras. I november 2009 anmäldes två artiklar till Pressombudsmannen av Bergwall. De var helt korrekta och friades utan vidare av PO. Normalt sett brukar inte beslut som friar ges offentlighet men eftersom Bergwalls försvarare Thomas Olsson i en debattartikel före beslut berättade om anmälan är uppgiften ändå offentlig.
I anmälan påstod Bergwall, som i vart fall undertecknat den, att han var dömd till vården på Säter för ”förmögenhetsbrott och mordbrand”.
I själva verket dömdes Bergwall för grovt rån, grov stöld och stöld av Svea hovrätt som samtidigt ogillade åtal för mordbrand och grovt bedrägeri. Att Bergwall skulle vara dömd för mordbrand är en av de många mytliknande osanningar som jag hoppades stoppa spridningen av genom att engagera Hannes Råstam i ämnet. I stället kom jag att få uppleva hur Bergwall alltså själv anpassat sig till lögnen.

Så vad borde jag inte ha tillåtits skriva?
Inte heller är det sant som Bergwall påstår att han varit tyst i sju år. Under de här åren hade vi löpande kontakt vilket även avsattes i enstaka artiklar 2002, 2003, 2004, 2006 och 2008. I så gott som alla vidhåller han olika erkännanden. Hösten 2007 hade vi intensiv kontakt då han bland annat ingående beskrev sin planering av vad som blev dråpförsöket i Uppsala 1974. Under de här åren hade vi dessutom regelbundna kontakter av ren social karaktär.
Vidare skrev han 2003 själv till förhörsledaren Seppo Penttinen och bad denne bemöta Leif GW Perssons planer på en kommande bok om honom själv. Terapin fortsatte ett helt år efter Göran Källberg stopp av benzo-preparat och Bergwall bad själv om stödsamtal med samma terpeut 2006 vilket fortsatte in i samarbetet med Råstam. Tystare än så vara han inte.
På presskonferensen som avslutade Quick-målen sa riksåklagare Anders Perklev att det är svårt att sätta sig in i de förhållanden som rådde då och hur tingsrätten resonerat.
Var det inte det han uppdrog åt sin enhet för polismål att göra?
Varför har inte resningsåklagarna frågat dem som var med om de nu själva var osäkra?

Det kan ju inte ha varit så svårt att hitta sakkunnigutlåtandet om blodfläckarna på insidan av Levys undertröja. Men det klarade inte Perklevs åklagare att göra. Inte heller lyckade de hitta det förhör med Bergwalls kiosk-kompanjon vars påstådda obefintlighet blev resningsskäl i Therese-målet när eventuellt alibi skulle utredas. Den egna oförmågan fick i stället bli resningsskäl.
Själv satt jag i rätten under alla rättegångar utom den första. Lyssnade, noterade och skrev i DD exempelvis om hur ”Borgström ägnade åtskillig tid åt att granska rent hypotetiska möjligheter för Quick att bli fälld på ett falskt erkännande”. (Levy-målet)
Eller som i Gry/Trine-målet:
”Borgström påpekade vidare vikten att vara skeptisk mot Quick och hans berättelser. Att uppgifterna måste kunna mätas mot fakta. Att alla möjligheter till manipulationer och falska erkännanden undanröjs”.
För att inte tala om Johan-målet där målsägarbiträdet Kerstin Koorti ifrågasatte ALLT in till enstaka siffrors storlek i en stämpel. Som jag skrev efter första dagen:
”Efter att i tre timmar ha lyssnat på Kerstin Koortis mangling av Thomas Quick om allt från vad han kan ha skrivit i en almanacka 1980 till varför han sagt att han kastat en kartong från Korsnäs Bröd från Sandöbron ---”
Har inte det här hänt? Kan det vara resningsåklagarnas oförmåga att få svar på just den frågan som är främsta skälet att bevilja resning? Med så många tveksamheter och brister i förklaringar och beslut är det svårt att känna respekt för var Perklevs enhet för polismål lyckat uträtta.
Bergwall satt där och hörde samma sak.

Om Bergwall nu ger en helt annan version av vad som hände i rätten, vilken är sannolikast som sann: Det som refererades då eller vad han säger nu?

Gubb Jan Stigson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel