Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bil, tåg eller flyg till Sälen?

I sin krönika resonerar Christer Gruhs om olika aspekter på satsningen som nu görs på järnvägen Västerdalbanan.

Det är naturligtvis glädjande att regeringen och Trafikverket satsar 48 miljoner kr på underhåll och upprustning av Västerdalsbanan. Pengarna säkerställer fortsatta transporter på järnväg av skogsprodukter från övre Västerdalarna till Borlänge.

Därmed avlastas också Västerdalsvägen, E16/riksväg 66, från många tunga timmertransporter. Men det är ynkligt att Malung/Sälens kommun ska tvingas stå för kostnaderna för upprustningen på delen mellan Malung och timmerterminalen i Malungsfors!

Regeringspengarna räcker för att rusta järnvägen från Äppelbo till Malung, men inte till den sista delen, de 10 kilometrarna till Malungsfors. Det är märkligt eftersom den delen är helt avgörande för järnvägens funktion.

Tågtrafikens största kund, Fiskarhedens sågverk, måste nämligen transportera sina produkter med lastbil från Transtrand till Malungsfors och till den timmerterminal som tidigare ingick i järnvägssträckan.

Västerdalbanans historia är kantad av många märkliga inslag. Redan 1960-talets beslut om att lägga ned trafiken mellan Särna och Malung och åtföljande åtgärd med att riva upp rälsen, framstår i dag som horribelt. Med tanke på utvecklingen i Dalafjällen behövs ingen större fantasi för att inse vad den aktuella järnvägssträckan skulle ha betytt för utvecklingen i regionen.

Västerdalarnas ödeläggelse på järnvägssidan har heller inte kompenserats med en bred satsning på bättre vägar. Under många år i egenskap av både chefredaktör och politisk redaktör drev jag tesen att vägfrågan var viktigare än en utbyggnad av järnvägstrafiken mellan Malung och Sälen. Det skedde i övertygelsen om att staten skulle inse vikten av att säkerställa bra vägar till norra Europas populäraste vintersportområde. Men gensvaret uteblev.

Dessutom befarar jag att den politisk regionala fighten mellan Västerdalarna och Siljansregionen menligt påverkat utvecklingen. I uppfattning stärks jag av förre landshövdingen Gunnar Björks synpunkter. I sin bok I huvudet på en landshövding – Dalarna en region i utveckling, utgiven 2013, skriver han om ett möte i Mora:

Vid presentationen i Moraparken om Sälenbanans idé uppstod två problem. Det ena var att man från Mora med kommunalrådet Gösta Frost (S) i spetsen motsatte sig att en ny järnväg skulle gå via Västerdalarna och vara en förlängning av Västerdalsbanan. Han menade att man i stället skulle dra en ny järnväg från Mora upp till Sälen.

Det andra problemet kom från det oväntade hållet, nämligen från turismens starke man i Sälen, Torvald Sverdrup, vd i Skistar AB. Han ställde sig upp och sa att han inte ville ha någon järnväg, utan tyckte att folk skulle fortsätta att åka bil och buss. Därmed insåg alla att nu var idén begravd.

Kombinationen politisk oenighet i regionen och ett ointresse från en viktig turistaktör gjorde det förstås svårt för länsstyrelsen och andra regionala aktörer att driva frågan om persontrafik från Borlänge till Sälen och bussning upp till fjällanläggningarna. Men värre var att påtryckningarna i vägfrågan genom Västerdalarna också gick i stå. Vägen mellan Mora och Fiskarheden, Vasaloppsvägen, är också ett sorgebarn.

Låt oss glädjas med och gratulera de uthålliga kommunpolitikerna i regionen, Anders Ahlgren/Sofia Jarl i Gagnef, Gunnar Magnusson/Per-Anders Westhed i Vansbro och Kurt Podgorski i Malung, som tagit fighten för järnvägen!

Järnvägen i all ära, men vad händer med utvecklingen om planerna på flygplats och charterflyg till Sälen går samma öde till mötes som uteblivna väg- och järnvägssatsningar?

Christer Gruhs