Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björn Gustavssons krönika: Demokratin är aldrig självklar!

Annons

Inte på uppemot kanske 20 miljoner år (!) har atmosfären innehållit så mycket koldioxid som idag (415 ppm). Med nuvarande utsläppsökningar kommer inom några decennier koldioxidhalten att vara 50 procent högre än vid industrialismens början (då den låg på cirka 270 ppm).

Men så har också klimatförändringarna på senare tid börjat märkas allt tydligare. Milt och regnigt på Svalbard den gångna vintern. Och i början av juni – innan sommaren knappt ens börjat – 40 grader varmt i Kanada.

En narr ser på världen i skymningen-. Foto: Göran Greider.

Särskilt oroande är det faktum att allt större mängder metangas frigörs från tidigare permafrysta tundramarker – vilket ytterligare förstärker växthuseffekten.

Antarktis smälter nu tre gånger snabbare än för bara tio år sedan.

Antarktis smälter nu tre gånger snabbare än för bara tio år sedan.

“Vi befinner oss vid ett vägskäl. Genom att gemensamt agera kan vi avsluta den fossila eran och rädda det klimat vi alla är beroende av”, skriver organisationen “350.org” som planerar demonstrationer världen runt i samband med septembers klimatmöte i Kalifornien; en av världens mest progressiva stater när det gäller miljöarbete – och samtidigt det kanske mest Trump-kritiska området i hela USA.

*

Och hur går debattens vågor kring klimatfrågan i Sverige, ett valår som detta?

Flertalet politiker ligger lågt: knappt ens en krusning förmärks i den politiska ankdammen. Som Jonas Gren nyligen skrev i en krönika: ”Även om den globala uppvärmningen utgör det största orosmomentet avgörs riksdagsvalen i regel av de vardagsnära frågorna: välfärden, jobben, ekonomin. Här är rävsaxen i vår tid: bundna till realpolitikens eviga nu fördärvar vi jorden”.

Jag kollar in riksdagspartiernas webbsidor. S och v framstår som radikalast och betonar vikten av ”ett fossilfritt Sverige”. Centern vill se en kombination av ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp (Men hur lösa den ekvationen?). Liberaler och moderater har mer vaga skrivningar.

På sd:s webbsida ges riksdagsman Josef Fransson ordet. I likhet med Trump ser sd:s Fransson inga klimatfaror:

På sd:s webbsida ges riksdagsman Josef Fransson ordet. I likhet med Trump ser sd:s Fransson inga klimatfaror: ”De förhöjda halterna koldioxid har hittills varit en välsignelse för vår planet. Jorden har blivit grönare och skördarna större till följd av växternas större tillgång till koldioxid. Om ett par decennier tror jag att vi ser tillbaka på dagens katastroflarm med häpnad.”

*

Apropå Trump: den aktuella svt-dokumentären om New York Times bevakning av presidenten (finns på Svt play) ger fascinerande inblickar i den högt ansedda tidningens innersta kretsar. Oscarsnominerade Liz Garbus har följt medarbetarna under Donald Trumps första år vid makten – en president som ju beskrivit journalister som "det amerikanska folkets fiender".

Sekvensen där Trump på ett av sina möten öppet hånar (ja: faktiskt hånar) närvarande journalister är djupt olycksbådande. Företrädaren för de västliga demokratiernas största stat häcklar media?

Dox: New York Times och Donald Trump – slaget om sanningen förmedlar bilden av ett USA vid randen till diktatur; man får emellanåt känslan av den tyska Weimarrepubliken i sitt slutskede.

*

Högerpopulistiska vindar blåser lite varstans. Den demokrati många tar för självklar är aldrig självklar: den måste ständigt försvaras.

Jag kommer att tänka på Eyvind Johnson; den svenska 1900-talsförfattare som kanske tidigast och tydligast såg hoten mot europeisk demokrati. Redan i sina artiklar från 20-talets Berlin varnade han för den framväxande fascismen, runtom på kontinenten.

Under 30-talet ”krigsorganiserade” Johnson hela sitt författarskap; ställde det i den västerländska demokratins tjänst. Det gällde att rädda, som han uttryckte det, ”framtidens möjlighet” och att avvärja ”den bruna pesten”.

Under 30-talet ”krigsorganiserade” Johnson hela sitt författarskap; ställde det i den västerländska demokratins tjänst. Det gällde att rädda, som han uttryckte det, ”framtidens möjlighet” och att avvärja ”den bruna pesten”.

År 1932 utgav han novellsamlingen med den talande titeln Natten är här. I romanen Nattövning (1938) beskriver Johnson hur nazismen alltmer infiltrerar det svenska samhället. Samma år ger han i en tidskriftsartikel ett slags programförklaring och aviserar intensifierad kamp mot ”den fascistiska ångvälten” runtom i Europa. Den blivande nobelpristagaren deklarerar: ”En författare av i dag måste ständigt klargöra hur viktigt det är att fascismen och nazismen besegras. Han måste tala om det tusen gånger. Ta risken att bli hes. Ta risken att inte vara berömd om hundra år. Och den oerhörda risken att inte roa sin läsekrets längre.”

Foto: Göran Greider.

Och så skrev han trilogin om motståndsmannen Krilon – en av Eyvind Johnsons främsta romaner överhuvudtaget och som känns mer aktuell än någonsin; inte konstigt att den i år kommer i nyupplaga och att den i höst får scenisk urpremiär på Stockholms stadsteater.

BJÖRN GUSTAVSSON

Annons