Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blattar och svenskar i bruksorten

När jag börjar läsa Daniel Poohls uppväxtskildring Som om vi hade glömt upptäcker jag mitt barndoms landskap med de små tätorterna Åsensbruk och Håverud, fast fyrtio år senare. Modernare för all del, med allt vad det innebär av rationaliseringar på bruket, otrygghet och kollapsad infrastruktur. I Åsensbruk fanns ett femtontal affärer som sålde allt från cyklar, mopeder, radio, blommor samt dam-, barn- och herrekipering. Plus Kopra och Brukshandel. Biograf och brandstation fanns, kaféer, dam- och herrfrisör var träffpunkter, liksom biblioteket, Smyrna och Missionshuset.

Annons

Recension
Som om vi hade glömt
av Daniel PoohlUtgiven av Leopard förlag

Själv bodde jag i närbelägna Håverud, men stigarna, lekplatserna och baden är desamma, sjön ligger där den ligger liksom den världsberömda akvedukten. Några av dem som arbetar på Håvreström har gått i Lindalens skola liksom jag, även om de flesta i likhet med mig försvann redan under sextiotalet.
Under det nittiotal som Daniel Poohl beskriver gapar de forna butiksfönstren tomma, liksom många av lägenheterna. Avfolkningen har slagit hårt mot den fordom så stolta bruksorten. De unga som kan, har för länge sedan flyttat till de stora städerna, där utbildning och karriärmöjligheter finns.

Kvar blir de som inte lika lätt kan röra på sig: de äldre arbetarna i sina villor med minutiöst skötta trädgårdar, de uråldriga på hemmet, de yngre som genom starka släktband och stor kärlek till det vackra landskapet envist stannat kvar. Blod är tjockare än vatten och andra drabbas enligt egen utsago av lappsjuka när de kommer till Stureplan.
Till Åsensbruk och även Håverud kommer delar av den stora invandringsvågen av kosovalbaner i början av 1990-talet – inte på grund av kommunens stora generositet utan snarare av ekonomiska skäl, tomma bostäder hyrs ut och bidrag utgår. Samtidigt har invandrarfientligheten växt, i Stockholm härjar lasermannen, Ian och Bert lyckas att få in Sveriges första uttalat rasistiska parti i riksdagen, inte så få röstar på dem i Melleruds kommun, där Åsensbruk är ett slags satellitsamhälle.

Många av kosovoalbanerna är muslimer och ber på bönematta med ansiktet vänt mot Mecka. En del är traumatiserade av krigets våld, de flesta är fattiga och utan arbete, familjerna är stora och ingen talar svenska. Här konfronteras nu blattar och svenskar, det luktar vitlök och starka kryddor i farsturna, på fotbollsplanen blir det hårdare tag, nya vanor introduceras på skolgården, hakkorsen kommer till heders när några ansluter sig till Vitt ariskt motstånd.

Inte alla sveps med, Daniel och hans bror David får bra kontakt med sina nya grannar i huset. I denna del av Dalsland finns starka socialdemokratiska traditioner och kyrkan och frikyrkorna har haft en stark ställning, för många är solidaritet något självklart. Dit hör också Daniels och Davids varmhjärtade familj, både i de äldre och yngre generationerna. Sköra vänskapsband knyts, eftersom ingen av de inflyttade kosovoalbanerna säkert vet om de får stanna.

Under det år som beskrivs i romanen ställs många inför obehagliga situationer. Främlingsfientlighet, eller kanske hellre någon slags rädsla för det okända, förgiftar samvaron i det annars så konforma samhället. Men vid sidan av skrämmande intolerans, som framför allt tar sig uttryck i att få sörjer när kosovoalbanerna flyttas vidare mot osäkra öden, finns också solidaritet och värme.

Som om vi hade glömt är också en fin, om än något osäker, litterärt sett, skildring av två känsliga pojkars barndom. En uppväxt där ömsinthet och frihet ger dem möjligheter att med rak rygg och nyfikenhet möta världen utanför det skyddande bruksamhällets visserligen vittrande, men ännu under 90-talet, trygga murar.

Lena S. Karlsson