Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blir det eurokrasch efter eurokrisen?

Eurokrasch. En tragedi i tre akter

av Johan Norberg.

Utgiven av: Hydra.


Riskerar eurokrisen att bli en eurokrasch? Liberalen Johan Norberg befarar det. I Eurokrasch. En tragedi i tre akter skriver han att vi har bara ”sett slutet på början av eurokrisen”.

Annons

SAKPROSA
– Flera stora europeiska ekonomier stapplar mot konkursen och ett vacklande europeiskt banksystem håller på att desperat dra tillbaka pengar från ekonomin för att överleva, vilket fördjupar recessionen för alla andra.
– Om euron faller finns det risk för att den tar med sig stora delar av vår ekonomi, demokrati och europeiska sammanhållning i fallet. Europas ledare verkar mest bråka om vem de ska skylla på.

Norberg menar att eurokrisen till stor del beror på att den monetära unionen hastades fram utan att alla nödvändiga beståndsdelar fanns på plats, t ex en gemensam finanspolitik. Dessutom fanns det handelshinder och en reglering av arbetsmarknaden som slog mot rörligheten.
Till det skall läggas att unionen bestod av mycket olikartade länder när det t ex gällde näringslivets struktur, statsskulden, inflation etc.
Trots detta togs euron i bruk den första januari år 1999 som en elektronisk valuta. Två år senare började medborgarna i tolv av EU:s då 15 medlemsstater att även använda sedlar och mynt.

Samarbetet mellan medlemsländerna reglerades med hjälp av bland annat Stabilitets- och tillväxtpakten. Den stadgade att en stats budgetunderskott skall vara mindre än tre procent av landets BNP och statsskulden skall vara mindre än 60 procent av bruttonationalprodukten.
Respekten för stabilitetspaktens budgetregler försvann när Tyskland och Frankrike blev de två första staterna att bryta mot regelverket och det utan att drabbas av några sanktioner.
Men till att börja med såg euron ut att vara en succé med snabb eller mycket snabb tillväxt i till exempel Irland, Spanien och de baltiska staterna. När den europeiska centralbanken tioårsjubilerade i juni 2008 sade ECB-chefen:
– Euron har varit en utomordentlig succé.
– Européer har lyckats med det som ansågs vara omöjligt, med det som aldrig tidigare prövats... Det är dags att fira.
Samma år slog finanskrisen till i USA. Effekterna sköljde snabbt in över Europa. Krisen var på väg att knäcka Island, de baltiska staterna och Irland. Spaniens bostadsbubbla sprack vilket ledde till sammanbrott för inte enbart byggföretagen utan även banker och andra företag.

Sedan dess har Grekland har drivit igenom det ena sparpaketet efter det andra utan att kunna ta sig ur krisen. Trots lån är den italienska ekonomin bräcklig. Portugal och Spanien har begärt och fått räddningspaket. Cypern har begärt lån och andra länder kommer att göra det.
Detta har fått tidigare euro-supporters att tänka efter, t ex Financial Times tidigare chefredaktör Andrew Gowers. I fjol sade han:
– Där de utlovade större ekonomisk stabilitet, har euron förstärkt osäkerhet och volatilitet. Där den gemensamma valutan var tänkt att underlätta handel och integration, har den i stället skapat nya skiljlinjer. Där den målades upp som ett sätt att ge Europa en starkare global ställning, har den i själva verket gjort EU till åtlöje internationellt. Där den lyftes fram som ett sätt att skapa tätare politiskt samarbete i Europa [...] har den underblåst konflikter, underminerat demokratiska strukturer och återuppväckt uråldrig nationalistisk bitterhet.

Norberg resonerar på samma sätt. Han ser framför sig ett EU som går in i en ekonomisk kris som blir långt värre än trettiotalsdepressionen. Han fruktar att den ekonomiska krisen kommer att följas av ultranationalistiska och antidemokratiska strömningar av mer extremt slag än de vi kan se i dag i till exempel Ungern, Italien, Frankrike, Finland och Sverige.
Jag misstänker att Norberg kan få rätt när det gäller den ekonomiska krisen. När det gäller de politiska konsekvenserna kan jag bara hoppas att han har fel.

Åke Bergman
kultur@daladem.se