Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Blir spännande – ett nytt kapitel”

Vissa föredrar att jobba hemifrån. Och så finns det de som tar med sig hela jobbet hem, bokstavligt talat.
I december flyttar Griggus Per Norberg Släktforskarnas hus hem till Griggusgården.

Annons

Att släktforskningen blir alltmer datoriserad är en av orsakerna till att Griggus Per Norberg stänger Släktforskarnas hus i Leksand och flyttar verksamheten hem till sitt hem, Griggusgården i Anstahyttan.
– Runt 2005 hade vi 22 besökare per kalenderdag. Numera är det två besökare i veckan. Vi behöver inte tillhandahålla någon forskningssal längre utan satsar på kurser kring släktforskning. När folk inte kommer till oss längre så får vi komma ut till dem i stället, säger Griggus Per Norberg.

Den 30 november stängs Släktforskarnas hus i Leksand. Sedan får Griggus Per Norberg sällskap i huset av 3 000 pärmar med mikrokort från kyrkböckerna.
– Det blir 150 hyllmeter. Men jag har gott om plats här så det ska nog gå bra ändå. Det här ska bli spännande, det blir ett nytt kapitel, säger Griggus Per Norberg.

Han äger och driver Släktforskarnas hus sedan 2007.
– Det var då jag tog över. Det finns inga andra privata släktforskarhus i hela landet så vi har material från hela Sverige, berättar han.

Än återstår ett par månader innan flyttlasset går.
– Vi håller på att avsluta ett jättearbete åt ett företag som är verksamt i Stockholm och USA. Det är väl den egentliga anledningen till flytten, att vi inte har lika stora uppdrag framöver. Och det mesta kan jag sköta här hemifrån, säger Griggus Per Norberg.

Hur väcktes ditt intresse för släktforskning?
– Det är väl som för de flesta.
– Jag började undra lite var jag kommer ifrån och så. Men släktforskning är inte svårt i sig, det svåra är att ­läsa olika handstilar.

– Jag tror inte att prästerna i sina vildaste fantasier kunde tro att någon om 200 år skulle sitta och försöka tyda deras handstilar. Kyrkböckerna var ju som prästernas egna anteckningsböcker, säger Griggus Per Norberg.

Pär Sönnert/DT