Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ekot från Vietnam

/

Stark dokumentation av diplomaten Kaj Falkman där han vänder tillbaka till Vietnam och intervjuar människor som på olika nivåer var aktiva under krigsåren.

Annons

Det är i år fyrtio år sedan Vietnamkriget tog slut, den 30 april 1975, en märkesdag för alla de som demonstrerat för fred i Vietnam. Aktivisterna i Stockholm kom spontant tågande från många håll – en segerrusig manifestation som för många blev ett slags passagerit, från ungdom till vuxenliv. Engagemanget hade växt från en sekteristisk vänsterrörelse till ett som sprängde partigränser, vreden över USA:s anfallskrig mot en fredlig nation fick en genomslagskraft som senare aldrig manifesterats i Sverige.

Diplomaten Kaj Falkman var under åren 1968 till 1973 UD:s handläggare i Vietnam, sommaren 1971 befann han sig som chargé d'affaires i Hanoi. Utifrån denna unika erfarenhet har Kaj Falkman skrivit en historik: ”Ekot från Vietnam” baserad på studier av de olika krigen. Alltifrån de koloniala som fick sin slutpunkt i Diem Bien Phu 1954 och som resulterade i delningen av landet längs 17:e breddgraden till inbördeskriget som avslutades då befrielserörelsen besegrade det sista motståndet i Saigon, våren 1975.

Den självklara utgångspunkten är; hur kunde en fattig bondenation, huvudsakligen bestående av risodlare, besegra världens starkaste militärmakt? När kriget pågick som intensivast deltog nära 600 000 amerikaner i kriget och över Nordvietnam fälldes fler bomber än under Andra världskriget. Förlustsiffrorna var svindlande, minst 1 miljon vietnameser dödades och långt fler blev hemlösa, lemlästade och skadade av giftet Agent Orange, varifrån hämtade man kraft?

Kaj Falkman söker svaren i landets kulturella historia, en unik förening av taoism och buddhism samt det starka inflytandet av den moderata form av kommunism som den legendariske ledaren Ho Chi Minh stod för. Ett annat finner han i diskrepansen mellan det västerländska och vietnamesiska tänkandet: där USA hyllar individen, egen företagsamhet och konkurrens tar vietnameserna fasta på social sammanhållning med bas i byarna och den egna historien.

Men det som gör Falkmans bok så unik och annorlunda är att han vänder tillbaka och intervjuar människor som på olika nivåer varit aktiva under krigsåren, politiker och religiösa ledare. Bland annat har han en intervju med den karismatiska Madame Bihn som var Vietnams huvudförhandlare under Parisförhandlingarna och från 1969 utrikesminister, senare vicepresident i Socialistiska republiken Vietnam. Hon konstaterar att USA aldrig velat göra upp med den skuldbörda vare sig mot de 60 000 soldater som återvände till USA i svarta liksäckar eller mot det så svårt prövade vietnamesiska folket utan istället koncentrerat sig på de militärpolitiska misstagen som gjorde att USA förlorade kriget.

Kaj Falkman granskar också Sveriges hållning till befrielsekriget och det i västvärldens så kontroversiella stöd som Sveriges regering gav till Nordvietnam genom att som första västland erkänna Demokratiska republiken Vietnam i januari 1969. En nyckelposition vid sidan av Olof Palme hade den svenske ambassadören Jean-Christophe Öberg som kunde ge direktrapporter till Sverige som inte filtrerats genom västerländska nyhetsförmedlingar.

Det som gör den här boken till mycket mer än en historik i vanlig bemärkelse är att Kaj Falkman förmedlar en bild av Vietnam i dag, då världens strålkastarljus riktas mot nya krigshärdar. Han riktar uppmärksamheten mot det kulturella fältet och berättar om vilken effekt lyriken, bildkonsten och filosofin spelat i befrielsekampen. Kaj Falkman möter mycken hängivenhet och ett land som hamnat i balans efter många års uppslitande stridigheter, illustrerad av en avslutande haikudikt:

Mormors hus bombat.

Kvar står bara trappan.

Den leder till himlen.

Vackrare än så kan väl ett bokslut över förfluten tid knappast uttryckas.

Mer läsning

Annons