Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Greider pekar ut Joe Hill som homosexuell

/
  • Göran Greider aktuell med en ny bok om Joe Hill där han framför tesen att Joe Hill är homosexuell.

Göran Greider har tagit på sig uppgiften att försöka göra Joe Hill till en man för vår tid genom att leda honom ut ur garderoben som homosexuell. Författaren Carsten Palmær konstaterar: "Eftersom bevisföringen är obefintlig finns det heller inga möjligheter att säga emot."

Annons

För hundra år sedan hade ordet arbetare en dålig klang. Bondeklassen ansågs stå för det strävsamma, osjälviska arbetet medan arbetaren var rotlös, egendomslös, opålitlig, utbytbar och benägen att hamna i kriminalitet.

Fackföreningarna betraktades som ett tillhåll för arbetsskyggt slödder under ledning av samvetslösa agitatorer som levde gott på de okunniga medlemmarnas bekostnad.

Så var det i Sverige, ända fram till trettiotalets Saltsjöbadsanda då arbetarrörelsen motvilligt accepterades som en del av folkhemmet.

I USA var motsättningarna för hundra år sedan ännu mycket skarpare. 1905 hade den stridbara 'syndikalistiska fackföreningen IWW, International Workers of the World, börjat utmana både kapitalet och de skråliknande fackliga organisationerna. I tidningarna uttyddes IWW I Won´t Work eller I Want Whisky.

När en av IWWs agitatorer, en svensk invandrare, greps för ett dubbelmord i en speceriaffär i Salt Lake City i januari 1914, kunde de medborgare som hade råd att läsa tidningar dra en lättnadens suck. Ännu en gång hade det täta sambandet mellan facklig aktivitet och simpel brottslighet bevisats.

I de baracker och luffarläger där IWW rekryterade sina medlemmar var den svenske invandraren lika självklart en oskyldig martyr för klassjustisen. Han var också känd som musiker, textförfattare och en talangfull skämttecknare. Han hade skrivit text till många av de populära sånger som IWW använde i sin propaganda: Casey Jones, Prästen och slaven, Rebellflickan.

Invandrarens namn var Joe Hill – egentligen Joel Hägglund från Gävle. Nästan två år senare, den 19 november 1915, ställdes han inför en exekutionspluton och sköts.

Gåtan Joe Hill har utmanat och fascinerat många författare. Samma natt som mordet ägde rum hade han uppsökt en läkare för att få en skottskada omsedd. Läkaren angav honom till polisen... Inför domstolen vägrade Hill att uppge vem som skjutit honom men hävdade att det rörde sig om ett bråk om en kvinna. Hill tycks ha varit så säker på att bli frikänd att han avböjde försvarsadvokat. I stället för att be om nåd och hamna i fängelse på livstid röt han: "Kom igen! Skjut! åt exekutionsplutonen."

Trettiotusen människor följde honom till krematoriet i Chicago. Sexhundra små paket med hans aska skickades till fackliga organisationer över hela världen för att spridas för vinden – över hela världen med undantag för Utah, där Salt Lake City är huvudstad.

Somliga författare hävdar att han var skyldig. De flesta är övertygade om motsatsen. Det finns inte mycket Joe Hill; under större delen av hans tretton år i USA finns det över huvud taget inga spår efter honom utom enstaka vykort, några tidningsartiklar och sånger. Vittnesuppgifterna är osäkra och fantasifulla. Hills efterlämnade papper skickades från fängelset till hans släktingar i Gävle där de brändes av en varmt religiös moster som inte ville kännas vid en mördare bland sina anhöriga.

Nu har Göran Greider sällat sig till skaran av författare som behandlar Joe Hills korta liv. "Städerna som minns Joe Hill" heter boken. Som namnet antyder är det inte en konventionell biografi. Greider använder samma teknik som i sin fina bok om Dan Andersson från 2008 och går helt enkelt i Joe Hills fotspår i Chicago, Gävle, San Pedro och Salt Lake City.

I Chicago – en stad där det på Joe Hills tid bodde flera svenskar än i Göteborg – besöker han minnesmärket över anarkisterna som hängdes efter Haymarketmassakern 1887 och hälsar på hos resterna av IWW och andra förbund inom den hårt trängda amerikanska fackföreningsrörelsen.

I Gävle övernattar han i huset där Joel Hägglund växte upp i en innerligt kristen familj som blev utfattig när fadern dog. Här lärde sig Joel spela fiol och orgel och sjunga några av de frälsningssånger han tjugo år senare skulle dikta om till strejkvisor.

Rent faktamässigt lutar sig Greider tungt på de efterforskningar William M. Adler gjort i sin väldokumenterade och spännande biografi Joe Hill – mannen som aldrig dog som kom ut på svenska på Karneval förlag i våras. Men Greider vill berätta historien om Joe Hill från ett tydligt nutida perspektiv: vad finns det kvar av den starka, stridbara rörelse som Joe Hill var en del av för hundra år sedan?

Många vänsterfraktioner har genom åren velat göra Joe Hill till sin. Från början var det syndikalisterna som gjorde anspråk på honom. På 30-talet var det kommunistpartiet – till vilket en stor del av IWWs medlemskader hade anslutit sig – som sjöng hans sånger. På 50-talet användes han i motståndet mot McCarthyismen och på 70-talet blev han, via översättningar av Jacob Branting och Rune Lindström, populär bland svenska socialdemokrater. Nu, år 2015, har Göran Greider tagit på sig uppgiften att försöka göra Joe Hill till en man för vår tid genom att leda honom ut ur garderoben som homosexuell.

Det var – enligt Greider – inte för att skydda en kvinnas heder, utan för att dölja en olaglig förbindelse med en tio år yngre landsman som Hill vägrade att uppge vem som skjutit honom natten till den 14 januari 1914.

Greiders syfte är säkert gott. Haken är bara att han inte har några som helst belägg för sin teori utan medger att det rör sig om rena gissningar. Eftersom bevisföringen är obefintlig finns det heller inga möjligheter att säga emot. På mig verkar det som om Greider försöker knö in Joe Hill i en frihetskamp som berör dagens svenska vänster djupare än frågor om yttrandefrihet, lön och arbetstid.

Det innebär inte att det rör sig om bagateller: homosexuella förbindelser är fortfarande olagliga i Utah och 16 andra delstater i USA, även om ett utslag i Högsta domstolen för tillfället gör det omöjligt att tillämpa sodomiparagraferna.

Varför valde Joe Hill döden hellre än att be om nåd? William M. Adler har en fullgod förklaring: en blandning av stolthet, principfasthet och okunnighet om spelreglerna gjorde att Hill manövrerade sig in i ett läge där han inte kunde göra upp med domstolen utan att fullkomligt tappa sin självkänsla. Till det kommer att han kallt och klart insåg hur värdefull han skulle bli för IWW som martyr.

Tjurig, trotsig, lite fåfäng och inte särskilt smart. Det är inte svårt att känna igen och känna för killen från Gävle.

Fotnot: Recensenten är författare, dramaturg och medarbetare på Aftonbladets kultursidor.

Annons