Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Margareta Sarris nya bok – en pärla

/
  • Margareta Sarri är aktuell med dokumentärnovellsamlingen Kedja.

Margareta Sarris nya bok "Kedja" är en pärla. Den handlar om flera kvinnoöden som levt och lever sedan fem århundraden i författarens egen släkt.

Annons

Bokförlaget Björnen i Torsång har nyss gett ut romanen "Kedja" av Margareta Sarri från Säter. Bokens namn syftar på den kedja av kvinnor som levt och lever sedan fem århundraden i författarens släkt och den är resultatet av ett långt och noggrant forskningsarbete, som nu blivit ett viktigt stycke kvinnohistoria, där de tystaste och minst synliga människorna i landet får berätta om sina liv och sin tid.

Genom sitt ämnesval ger oss Margareta Sarri ett mycket viktigt och intressant dokument över hur verkligheten tedde sig för kvinnorna i första hand, men också för männen och barnen genom århundraden i nordligaste Norrlands obygder.

Boken är så utformad att varje led i kvinnokedjan (varje mor) får sitt kapitel med start i urmamman Maja Kulla från Säter, som år 1658 hamnat i Torne Lappmark sedan hon gift sej med Anders som fått arbete i Kiengisgruvan. Sedan stannar Maja Kullas släkt kvar där långt upp i norr ända till Margareta Sarris mamma Elsa Lindkvist från Kiruna flyttar till Vendelsö – medan Margareta själv gifter in sej i släkten Sarri och bor några år i en kåta i Nikkaluokta. Därefter fortsätter kedjan in i framtiden med döttrarna Malin och Sara och Malins döttrar.

Skickligt väver Sarri in Sveriges och världens historia genom seklerna i sin bok på det sätt som den i verkligheten kom kvinnorna till del, i småglimtar uppfångade av prat på marknaderna, och från läskunniga, svenskspråkiga överhetspersoner som hade tillgång till tidningar.

Dödligheten förr i över Norrland var stor. För att överleva och kunna reproducera sej i kåtor och pörten, genom tider av köld och mörker och halvsvält krävdes mycket god hälsa och gott förstånd, så de gener som klarade sej, gav upphov till sega och begåvade släkten, som vi får göra bekantskap med i den här boken.

När Margareta Sarri ska berätta om de första urmödrarna måste hon ta sin intuition och fantasi till hjälp, för om dom finns inte mycket varken skrivet eller berättat, men allteftersom romanen framskrider kommer läsaren allt närmare kvinnornas verklighet.

Det går nog inte att ta del av dom här kvinnoödena, utan att känna djup beundran och stort medkännande och förundran över deras tålighet ända in i döden. Från sextonhundratalet och in i nittonhundratalets början var varje dag för män och kvinnor, som knappast kunde överleva utan varandra, ett slit för att klara av kropparnas krav på mat och värme och där männens tröst fanns i brännvinet och samlagen, medan kvinnorna kunde finna tröst i systerskapens gemensamma erfarenheter och hjälpsamhet.

Men det är trots allt inte bokens berättelser som fascinerat mej mest, utan det är Margaretas språkbehandling som är så märkvärdigt underbar. Den är så musikalisk i all sin lättlästa enkelhet att man kan tycka sig höra en avlägsen vemodig jojk följa meningarnas ord. Hon skriver lika rensopat från onödiga ord och övertydligheter som hade en fjällvind blåst igenom manuskriptet. Det karga men ändå färgstarka språket hon skrivit med, är den norrländska glesbygdens alldeles egna idiom, när det är som vackrast.

Den här litterära pärlan borde inte få drunkna i bokfloden. Jag hoppas verkligen att den når fram till många läsare.

Mer läsning

Annons