Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När Sverige gömde undan handikappade barn

/
  • Ingrid Hedströms nya roman innehåller en skakade sann berättelse om hur vårt samhälle gömde undan funktionshindrade barn under många decennier under 1900-talet.
  • Ingrid Hedström är aktuell med romanen

Idiotregister, sinnesslöanstalter och rasbiologi genomsyrade det svenska samhället under 1900-talets första decennier. Haggården i Hedemora var en anstalt som i slutet på 1930-talet utmärkte sig på ett mycket skrämmande sätt. Här rådde en överdödlighet bland de intagna barnen. Om detta har Ingrid Hedström skildrat i romanen "Gick obemärkt förbi".

Annons

Jag läser romanen med både stigande vrede och sorg i hjärtat. Här gestaltas olika levnadsöden från arma hem i Dalarna. Den gemensamma nämnaren är att samtliga familjer har ett handikappat barn och att det uteslutande rör sig om fattiga arbetare och ensamförsörjare. Fäder och mödrar mer eller mindre övertalas att lämna bort sina barn som inte anses vara fullt livsdugliga.

Det görs godtyckliga och rapsodiska undersökningar av barnens utvecklingsnivåer. Kan de äta själva? Sköta sin personliga hygien? Visar barnet tillgivenhet för familjemedlemmar, uppskattar barnet musik och lek?

På institutionerna väntar skola för de "bildbara idioterna" medan de "obildbara" får syssla med annat. Haggården i Hedemora drevs i landstingets regi. Personalen utgjordes av unga outbildade flickor från trakten som fick titeln sköterskor.

Det är inte särskilt länge sedan det hände. Mina egna föräldrar var själva barn i slutet av 1930-talet. Det var ett samhällsklimat som genomsyrades av rasbiologi. Den hade status som modern vetenskap. Här rådde enighet och konsensus mellan olika politiska ideologier. Människor uppfattade och bedömde varandra utifrån rent rasistiska uppfattningar.

Dåtidens uppburna personer som läkare, präster och lärare satte sig till doms över sina medmänniskor på ett sätt som liknar inget annat. Ett auktoritärt samhälle med ett sällan skådat förakt för svaghet. Så var samhällsandan och grogrunden för nazismen som fick blomma ut till en politisk massrörelse i Tyskland.

Ekot från förr larmar även i vår egen tid. Nutida nazister har precis fått rätt att demonstrera på Första maj i Falun. Det finns inget förmildrande att säga till deras försvar. Att folk kunde förledas till irrläror på 1930-talet är en sak men att folk i dessa upplysta tider fortfarande kan inbillla sig vara en mänsklig avkomma av bättre sort än andra är bara tragiskt.

Det var när Ingrid Hedström gjorde research för en annan av sina tidigare böcker som hon av en händelse upptäckte den stora överdödligheten på Haggården i Hedemora.

– Under perioden 1936-39 dog vart femte barn som hade tagits in på Haggården. En del dog efter bara några månader. Andra överlevde i några år. Dödsorsakerna var tuberkulos, lunginflammation, epileptiska anfall. Tanken var ju det motsatta – att barnen skulle få det bättre än vad de hade i sina familjer, berättar Ingrid.

Hon blev djupt tagen av vad hon fann i landstingets arkiv i Håksberg.

– En ahaupplevelse var att det nästan uteslutande handlade om familjer från arbetarklassen. De var ofta fattiga, ensamstående ellle så var en av föräldrarna sjuklig.

Ingrid har arbetat i tre år med romanen. Hon gjorde en mycket grundlig research. Det har blivit många timmar i olika arkiv. Hon har läst kyrkböcker, protokoll från barnavårdsnämnden och fattigvårdsstyrelsen. Ingrid har träffat anhöriga som ännu är i livet och hört sig för om vad som hände när deras syskon skildes från övriga familjen. Det finns många frågor och funderingar, sår som ännu inte är helt läkta.

Att vården var undermålig på Haggården råder det ingen tvekan om menar Ingrid.

– De som var utvecklingsstörda och som drabbades av tbc togs inte in på de vanliga sanatorierna. Jag hittade meddelanden från anstaltsläkaren som slog ned på lokalerna vid Haggården. Det saknades hygienutrymmen, det fanns exempelvis ingen tvättstuga. Det var trångt på salarna. Barnen smittade lätt varandra. Jag upptäckte även att kostnaderna för medicin minskade trots att barnen blev fler på institutionen. Dessutom finns det frågetecken gällande den medicinska behandlingen av barnen som led av epilepsi.

Ingrid går så långt att hon vill beskriva verksamheten på Haggården vid den här tiden som ett slags passiv dödshjälp sanktionerad av landstinget och staten.

– Den allmänna synen var ju sådan att det var ju bäst som skedde. Att det här rörde sig om individer som bara belastade vårt samhälle. De skulle gömmas undan, förvaras och försvinna för gott.

Ingrid Hedström har varit yrkesverksam journalist i både Dalarna, Stockholm och Bryssel. För snart tio år sedan började hon att skriva kriminallitteratur. Ingrid fick 2008 års debutantpris för sin första bok ”Lärarinnan i Villette”. Hon har därefter hunnit skriva ytterligare fem delar i serien om undersökningsdomaren Martine Poirot som tillsammans med sin svenske man Thomas Heger, löser mystiska mordfall. Böckerna har gått på export till Danmark, Tyskland, Polen och Tjeckien.

För tre år sedan lanserade hon en ny deckare. Denna gång med huvudkaraktären Astrid Sammils som är diplomat. Den första delen, Bortfall, utkom i juni 2014. Andra delen, Måltavla, kom ut i maj 2015. Det var i förberedelserna med Bortfall som hon upptäckte de många dödsfallen på Haggården.

– Min första tanke var att skriva en faktabok i ämnet. Men min förläggare föreslog att jag skulle skriva en roman på det här stora dokumentära materialet. Det har varit roligt att skriva den här berättelsen trots det mycket dystra ämnet.

Ingrids roman består av fiktiva personer men flera av dem har verkliga förlagor. Dalarnas och Sveriges moderna historia dansar förbi på sidorna.

Läsaren möter barnen Jan-Ivar (1929-1938), Ingvor (1928-1937), Gerda (1935 - 1941) och deras familjer. Deras öden beseglas på Haggården. Den sistnämnda flickan avled efter bara två månader. Olika historiska personer passerar revy som den socialdemokratiska politikern Bernhard Eriksson, som bland annat hade det politiska ansvaret för Haggården, författaren Karl-Erik Forsslund, hembygdsvännen och rasbiologen Gustaf Ankarcrona med flera. Romanen visar också upp konflikterna inom arbetarrörelsen. Hur syndikalister och anarkister tidigt tog avstånd från både rasbiologi, nationalism och en fosterländsk socialism.

Här finns även ett autentiskt citat av Arthur Engberg, socialdemokratisk politiker och tidningsman från riksdagsdebatten om dödsstraffets avskaffande. På sin tid var Engberg känd för sin radikalism men här svävar även han iväg i den rasbiologiska dimman.

"– Det är min övertygelse, säger Arthur Engberg, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske inte i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas ta under övervägande att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början är dömda att vara samhället till en börda och sig själva och alla andra till last."

Att skildra och gestalta en svunnen tid kräver en särskild känsla för språket. Ingrid har läst romaner skrivna på 1930-talet, bland annat Fritz Helge Heerberger, känd under pseudonymen Arvid Brenner.

– Jag har förstås fiktionaliserat mitt grundläggande material, hittat på episoder och dialog. Men allt bygger ändå på verkliga omständigheter, säger Ingrid.

Hur stor uppmärksamhet romanen kommer att få är förstås omöjligt att sia om. Majgull Axelssons nya roman kommer senare i vår och har ungefär samma tema som "Gick obemärkt förbi". En mörk och nedtystad historia vid sidan om framväxten av den moderna välfärdssamhället.

Det var först under 1960-talet som en mer mänsklig och humanistisk syn började genomsyra omhändertagandet av handikappade barn. Den som gick i bräschen var barnpsykiatern och professorn Karl-Reinhard Grunewald, (1921-2016), verksam vid Socialstyrelsen 1961–86 som överinspektör, medicinalråd och chef för byrån för handikappfrågor.Omvandlingen gick från anstaltsvård till familjestöd, daglig verksamhet och gruppbostäder.

Den kampen får vi inte glömma. Nya tider ställer nya utmaningar och talet om det naturliga urvalet. Gentekniken gör det möjligt att ännu en gång välja bort oönskade barn. Ekot från förr dånar in i framtiden.

Ingrid Hedström har genom sin roman gett kött och blod åt ett mycket mörkt kapitel i vår historia.

LÄS MER KULTUR

Annons