Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romanen om Hilma af Klint – en besvikelse

/

En roman om Hilma af Klint skulle kunna ha alla förutsättningar att bli en hisnande upplevelse. Hennes livsöde, hennes konst, hennes kontakter med andarna och änglarna kan ge stoff till en roman som lyfter till himmelens höjder. Men jag känner stor besvikelse över Anna Laestadius Larssons roman om Hilma. Hon har inte vågat gå utanför researchen. Hilma är en roman utan lätthet och espri.

Annons

Anna Laestadius Larsson har tidigare givit ut en trilogi med fokus på kvinnorna vid svenska hovet och i Stockholm i början av 1800 – talet. Hilma af Klint (1862 – 1944) studerade vid konstakademin i Stockholm i slutet av 1800-talet, akademin hade öppnats för kvinnliga studenter först 1849 och kvinnorna som utbildades där fick höra till Fruntimmersavdelningen.

Hilma var begåvad och kunde efter avslutade studier försörja sig som porträtt- och landskapsmålare. Det var den genre som tidsandan erbjöd kvinnliga målare. Redan som 17- åring var hon intresserad av andeväsen och började delta i spiritistiska seanser. Hon var en sökare och läste om olika filosofiska teorier. Hon gick med i teosofiska samfundet 1889. Hon har själv berättat hur andarna kom till henne och beskrev hur hon skulle måla och skapa sina tavlor. Den första abstrakta serien som hon skapade var på 26 målningar, det var redan 1906, hon fortsatte sedan livet ut med just detta måleri.

Hilma af Klint åkte ofta till Dornach i Schweiz antroposofernas högborg och där mötte hon grundaren Rudolf Stiener. Men han var inte imponerad av hennes konst, han förstod den inte. Det gjorde ingen i hennes samtid, hon var först med det abstrakta måleriet, till och med före Kandinsky som räknas som den abstrakta geometriska konstens främste företrädare. Precis som han så målade hon musiken, hon skapade bilder på hur det såg ut när vår hjärna mötte världsalltet. Naturligtvis var det ingen som förstod det.

Hon gjorde mer än 1 200 verk, men hon visade aldrig upp sin abstrakta konst offentligt. Hon förstod att samtiden inte var mogen att betrakta den.

Hilma af Klint testamenterade sina målningar till sin brorson Erik af Klint, han gav dem i sin tur till sin son Johan af Klint som bildade en stiftelse. I hennes testamente står att målningarna inte får visas förrän 20 år efter hennes död. 1970 erbjöds Moderna museet hela hennes samling av verk som gåva, men tackade nej! Världen upptäckte inte henne och hennes konst förrän 1986, då visades några av hennes abstrakta verk för första gången i Los Angeles . Det blev hennes internationella genombrott. I dag har hon ett eget rum på Moderna Museet med en permanent utställning, de visade tavlorna byts ut regelbundet.

Jag har inga invändningar om den dokumentära beskrivning av Hilma af Klint som Anna Laestadius presenterar, den följer noga de böcker som redan finns om Hilma af Klints måleri och levnadsöde. Men som roman lyfter inte boken.

Hilma är inte gestaltad, ska man skriva om en person som Hilma af Klint måste man våga gå utanför ramarna, hämta ner poesin och fantasin, gå in i henne, vad tänkte hon, hur upplevde hon att ingen förstod henne eller hennes konst? Det måste ha gjort ont. Hon var på en nivå som ingen nådde fram till, högt över både dåtidens och nutidens människor.

Hon måste ha känt sig fruktansvärt ensam. Vad tänkte hon om det? Och rena trivialiteter som hur fick hon tag på alla ägg hon behövde till äggtemperafärgerna – och svårigheterna att hitta tillräckligt stora ateljéer till sina enorma målningar. Hur upplevde hon själv den värld av abstrakta former och färger som hon ständigt befann sig i? Vad kände hon? I ett öde som Hilma af Klint finns stora utrymmen för att låta färgerna, poesin och fantasin flöda, men då måste man ha mod att släppa taget om pekpinnarna!

LÄS MER KULTUR

Annons