Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så är det att växa upp i Tornedalen

/

Katarina Kieri skildrar med skarpa detaljer och humor hur det är att växa upp i det tvåspråkiga Tornedalen.

Annons

Katarina Kieri är född 1965 i Luleå, har rötter i det finsktalande Tornedalen och är nu bosatt i Uppsala. Med skarpa detaljer och med en både varm och besk humor berättar Katarina Kieri i den nya romanen "Vårt värde", om hur det var att växa upp i det tvåspråkiga Tornedalen.

”I en trakt som gränsar till en gränstrakt.” Till exempel skriver Katarina Kieri om att på inget språk är döden lika tung som på finska. Eller som när mamman följer flickan till tandläkaren och sedan under pågående behandling ber denne om att inte stoppa in så stora korvar i flickans mun.

Romanens huvudperson har inget namn men är en tyär (en flicka) som har flera bröder, både levande och döda. Denna flicka som går klädd i seglarstövlar och Vinsonbyxor ”blir ibland till ett vi, för att understryka kraften och motståndet, för att göra det möjligt att berätta.” Hon får lära sig att inte sjåpa sig och inte svamla och att inte göra sig till. Men hon har ett jävlar anamma.

Familjen sitter i Amazonen på väg till den nordliga stadens hamn för att titta på isbrytarna. ”Våra mammor satt med spända lår och bristfällig grammatik. De sa inte: Lähemä nyt kotia. Och vi sa inte: Prata svenska. Vi bara satt där med våra kalla handflator och eftersom vi hade sett en hel del på teve visste vi att livet för de flesta såg ut på ett helt annat sätt.”

På ett annat ställe: ”Vi var berövade tvåspråkigheten, men det gav vi blanka fan i.”

Jag får en känsla av dokumentär när jag läser boken, där finns ögonblicksbilder som måste ha upplevts på riktigt. Katarina Kieri skriver om hur händerna luktar efter huggning och stapling av ved, hur det känns när smältande snö fryser till igen, och om snö som piskar mot höga kindknotor. Hon gör det på ett sätt som känns.

”De skojade med oss på teve och i radio, de slant med sina tonfall, de tog oss inte på allvar, de höll inte ens reda på var vi befann oss. Hade de bara frågat så skulle de ha fått svar på tal, vi hade inga svårigheter att skilja på Sverige och Finland, herregud, det gick ju tre älvar och sedan ett stort hav emellan”.

”Vi visste vårt värde, vi visste exakt var vi befann oss på alla skalor.”

Kieri får fram kargheten i både språk och natur, och den dubbla känslan av att inte kunna traktens båda språk. Hon förmedlar en känsla av tornedalsfolkets oövervinnlighet, trots köld av olika slag och trots myggsomrar och fisförnäma sörlänningar. Det är en roman som man bara måste tro på.

I slutet av boken finns en ordlista från meänkieli (tornedalsfinska) till svenska på de ord som förekommer i boken, vilket också är av stort värde för läsaren.

Mer läsning

Annons