Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skrämmande likheter med 30-talet

/
  • Björn Elmbrant, författare, ledarskribent och samhällsdebattör.
  • Den socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson lyckades stoppa nazismen/fascismens framväxt i Sverige under 1930-talet.

Det finns likheter mellan dagens politiska svåra läge och den som gällde på 1930-talet när fascismen och nazismen växte sig stark. Det menar Björn Elmbrant i sin nya bok "Innan mörkret faller".

Annons

Det kan tyckas som att det mesta om det tidiga 30-talet, det tyska och det svenska, redan är skrivet.

Så känns det inte när jag läser Björn Elmbrants bok "Innan mörkret faller". Det är en bok som fyller ett tomrum, men den knyter också samman då och nu fast situationen ytligt sett kan verka så annorlunda idag.

Elmbrant fokuserar i sin tillbakablick på åren 1930 – 33, de avgörande åren för vad som skulle hända sedan. Året innan ligger börskraschen på Wall Street den 14 oktober 1929 och som en vågrörelse kommer den att påverka ekonomin i Europa, främst Tyskland men lite senare även Sverige.

Sommaren 1930 fäller de frisinnade, det vill säga liberalerna och socialdemokraterna Arvid Lindmans högerregering, men C G Ekman sviker löftet om en koalitionsregering och bildar en minoritetsregering. I valet i Tyskland blir nazisterna näst största parti efter att tidigare ha spelat en rätt obetydlig roll.

De tyska socialdemokraterna SPD är störst, men har ingen egen majoritet, och samarbete med kommunisterna är uteslutet. Den ekonomiska krisen och arbetslösheten skapar arbetslöshet och en skriande fattigdom.

Så vad har då de politiska partierna för lösning på problemen? Den borgerliga regeringen under Zentrumdemokraten Brüning förlitar sig på ledande liberala ekonomer som säger att sänkta löner och dito bidrag ska sätta igång ”kapitalismens självläkande krafter.”

Och socialdemokraterna? Partiordförande är den profillöse kompromisskandidaten Otto Wels, och ekonomisk talesman den renlärige, dogmatiske marxisten Rudolf Hilferding. Han menar att det kapitalistiska systemet ska bryta samman på grund av sina inre motsättningar och socialismen födas. Från diametralt olika utgångspunkter landade SPD i samma strategi som de liberala ekonomerna: bäst att göra ingenting.

En socialdemokrat, den landsflyktige ryssen och tidigare kommunisten Wladimir Woytinsky var av annan mening. Han formulerade den s.k. WTB-planen som enkelt uttryckt gick ut på staten skulle gå in med stora investeringar för jobbskapande åtgärder. Han hade den fackliga centralorganisationen ADGB på sin sida, men Hilferding gick i taket och partiet sa nej.

Så vad hände? Sedan president Hindenburg motvilligt utsett Hitler till rikskansler i en koalitionsregering i januari 1933 tog nazisterna över WTB-planen mer eller mindre rakt av, och resultatet vet vi. Att många investeringar som motorvägsbyggena hade militära ändamål förstod väl långt ifrån alla från början.

Att man lite senare tog över arrangemanget av OS 1936 från det ekonomiskt krisande Berlins stad och och lät bygga ut olympiastadion från planerade 25 000 till närmare 100 000 åskådare noterades väl knappast av andra än folk inom sportskrivarskrået. Bakom tanken kan anas propagandaminister Goebbels.

I Sverige går det lugnare till, men det finns sociala späningar som kulimnerar i Ådalenskotten i maj 1931. Nazisterna under Birger Furugård går också framåt, inte minst bland småbönderna. Året därpå tvingas C G Ekman bort sedan han förnekat att han tagit emot stora subsidier från tändstickskungen Ivar Krüger, som skjutit sig i mars 1932. Valet på hösten samma år vinns av socialdemokraterna och Per Albin bildar en minoritetsregering.

Men det parlamentariska läget var knivigt. Inom nationalekonomin var de liberala Eli F. Hackscher, Gustav Cassel och Gösta Bagge tongivande namn. Att socialdemokraterna skulle samarbeta med den nye frisinnade ledaren Felix Hamrin var omöjligt, och hos bondeförbundet satt ordföranden, skåningen Olof Olsson i Kullenbergstorp som en stoppkloss.

Han vägrade närma sig socialdemokraterna. Men Per Albin Hansson och finansministern Ernst Wigforss – som förordade en offensiv statlig ekonomisk politik- fick till stånd ett samarbete med en annan bondeförbundare, Axel Persson i Bramstorp, varpå allt går i lås, sedan socialdemokraterna lovat utökat stöd till bönderna. Kullenbergstorparens tid som bondeledare var därmed ute.

Detta i korthet om en dramatisk period även i svensk politik.

Elmbrant är rätt försiktigt när det gäller att knyta samman den tiden med nutiden. Men det finns förstås likheter, som att svensk regeringspolitik de senaste sex åren lutat sig mot vad nyliberala ekonomer sagt vara rätt och riktigt, vilket lett till ökad arbetslöshet och sämre villkor för folkets breda lager. Och att ett högerradikalt parti stuckit upp trynet.

Återstår att se om Magdalena Andersson är den som kan vara en Wigforss och initiera stora statlga insatser och bland annat ompröva finansens överskottsmål och annat som stannar upp utvecklingen. Det återstår att se.

Björn Elmbrants bok är synnerligen läsvärd för alla som intresserar sig för inte bara 30-talets tidiga historia utan även för det politiska dagsläget.

Annons