Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Börja om från början...

Det har blivit ofint att prata om lönen.
Folk kan sitta och prata om allt möjligt i TV, ja ni vet vad jag menar, sex och sånt är inte längre tabu.

Annons

Och det är väl jättebra, fast ibland får jag känslan av att jag håller med klottret jag såg på en toalett en gång: ”Den som säjer att sex är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt skitnödig.”

Nu kanske jag klev över nån slags gräns, inte vet jag, det var länge sedan i så fall.
Sist var faktiskt när jag började prata om lön.
Jag var ute på en turné med en annan artist, det var inhyrda musiker, alltså inte ett rockband, och ingen kände någon annan.
Vi satt där i bussen och konverserade, försökte lära känna varandra, det var lite trevande, nuförtiden är det inte givet att man delar så mycket bara för att man är musiker. Så vi snackade på om våra liv, skvallrade lite om kändisar och det gick väl bättre och bättre. Ända tills jag, apropå att det var svårt att få till det där med räkningarna varje månad, frågade har ni också 8000 kronor per gig?
Då vart det tyst och alla skruvade på sig.
Jag frågade faktiskt helt oskuldsfullt, tog för givet att alla i turnésällskapet hade samma lön, men så var det inte. Trummisen hade 1 500 på faktura, gitarristen 3000 och turnéledaren 10 000.
Hoppsan.

Jag har förstått att det nya sättet att förhandla lön sker INDIVIDUELLT. Jag hör det av mina döttrar, de jobbade på ett assistansföretag som förmedlar assistenter till personer med olika funktionsnedsättningar. När de och deras ­arbetskamrater snackade ihop sig om vilken lön de ville ha fick de sparken allihop, på väldigt oklara grunder.
Och jag som gått runt i min kulturarbetarbubbla sen 1993 blir chockad; ”Jamen så får det väl inte gå till?”
Jodå, ingen är med i facket och reglerna inom assistansbranschen är väldigt generösa mot ­företagen.
Så har det blivit, jag ser nu mina barn jagas ända in i sömnen av jobbsökandets tröstlösa malande. Arbetslösheten är reell, till och med nere i Stockholm.
Och jag sitter här i mitt hus ute på landet och tror i min naivitet att tryggheten finns kvar, där inne i stan.
Vi har hamnat i en massa olika små lådor utan kontakt med varandra.
De som inte delar våra levnadsförhållanden och värderingar ser vi bara på tv.
Barn från olika samhällsklasser blandas inte längre i en gemensam skola.

Inne på Södermalm skriver nyinflyttade bostadrättsinnehavare insändare om att man måste få bort fyllgubbarna och pundarna från Rosenlundsparken.
Fyllgubbarna och pundarna är som några slags infödingar, en rest av det gamla Söder, det här härligt bohemiska som var strålglansen som gjorde stadsdelen hip och drev upp ­bostadspriserna.
Och en majoritet av dem som sköter sig, betalar räkningar och jobbar kanske helt enkelt tror på att de där ute är ena lata typer som inte vill nånting annat än att sitta och tigga, eller gå på soc?
Är det nåt alliansregeringen har lyckats med så är det att slå in en kil emellan människor.
Mellan dem som har jobb och dem som inte har. Och de som har jobb får mer och mer att göra på jobbet, folk har nånting jagat i blicken där de halvspringer mot tunnelbanan, och nu har sjuktalen kommit tillbaka på samma nivå som för 10 år sen.
Och blickarna riktas aldrig i sidled, mot de som springer bredvid, ingen frågar vad nån ­annan har för lön.

Istället riktas blickarna mot iphones och läsplattor, där man antingen kan titta på de lyckades instagramuppdateringar eller de misslyckades bantningsproblem.
Slicka uppåt Sparka neråt sjöng Ebba Grön i min ungdom. De visste inte hur rätt de skulle få.
Det som är mest skrämmande är vad som händer när bostadsbubblan brister och folk som alltid känt sig som lite finare än de där nere plötsligt hamnar på bar backe. Vem ska de då vända sin vrede mot?
Eftersom hela konstruktionen av vår kultur är uppbyggd på att all aggressivitet riktas nedåt och all beundran uppåt så är det troliga svaret på detta rätt så skrämmande.
Men jag vet inte.
Det finns hopp bland ungdomen. De jag ­träffar, de som aldrig får en fast anställning utan tvingas förlita sej på bemanningsföretag, de är på väg att genomskåda bluffen.

De ser att bemanningsföretagens livsluft är att ha ständigt underbemannade arbetsplatser så att arbetskraften kan utnyttjas maximalt. Det ska finnas precis så lite personal som möjligt för att klara det som krävs, och lösningen blir en massa övertid och om det inte räcker så ringer man bemanningsföretagen.
Det här ser de, de berättar det för mig som ­inte längre är en del av arbetsmarknaden.
Jag tror vi är tillbaka någonstans där min farfar var, när han var med och bildade Metall-klubben i Vikmanshyttan 1905.
Det är bara att börja om från början….
Börja om från början...

Stefan Sundström

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel