Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brott mot allemansrätteller en ren självklarhet?

Annons

Ett brott mot allemansrätten eller lika självklart som att betala för ett gymkort? Spåravgifterna har rört upp en häftig debatt i Sverige. Inte ens landets myndigheter kan komma överrens i frågan.

På senare tid har många kommunala skidanläggningar infört spåravgifter. Huvudargumenten har varit att ökade krav på spåren inneburit högre kostnader. Markberedning, elljus, pistmaskiner och framförallt konstsnö gör att spåren är betydligt dyrare nu än tidigare.
Kommuninvånarna betalar avgifter för andra kommunala verksamheter som badanläggningar och gym. Att de som använder skidspåren också ska betala en avgift är därför inte mer än rätt.

Hemusspåren i Mora var först i Dalarna att införa spåravgift. Mora kommuns beslut att införa avgiften överklagades och turerna i rättssystemet har gjort att Hemusspåren blivit något av en symbol för debatten om spåravgifter.
Efter överklagade beslut i både förvaltningsrätten och kammarrätten hamnade ärendet i högsta förvaltningsdomstolen. Rätten beslutade med minsta möjliga marginal att ge Mora kommun rätt att ta ut avgifter. Två av fem ledamöter i domstolen var mot beslutet.

Naturvårdsverket har varit negativt till avgifterna i Hemus eftersom delar av skidspåret, precis som Lugnetspåren, ligger i ett naturreservat som omfattas av allemansrätten. På deras hemsida skriver de att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten, står det i regeringsformen. Naturvårdsverket menar därför att det inte är möjligt att ha tvingande avgifter för längdskidåkning på mark där allemansrätten gäller.”
En av dem som kritiserat spåravgifterna är den folkpartistiske riksdagsledamoten Barbro Westerholm. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 7 januari skrev hon att det är fel att avgiftsbelägga spontanidrott. ”utöver kostnader för eller besvär med att låna ihop skidor och annan utrustning, riskerar dessutom vintersport att i ännu högre utsträckning bli en plånboksfråga. Är det kommuners uppgift att bygga extra sådana hinder?”, skriver hon.

Dan Westerberg
(C) väckte frågan om spårkort på Lugnet under sin tid som kommunalråd. Han skriver följande i ett brev till DD:s ledarsida (DD 8/12-12). ”i de fall markägaren lägger ned stora investeringar och kontinuerligt underhåll på en skidanläggning ska det också gå att ta betalt av de som utnyttjar denna. Det är rimligt. (...) Dessutom har vi fortfarande oändliga möjligheter att ta oss ut i skogen på skidor. Förr fick man spåra upp sitt eget spår. Det kan man fortfarande göra.”, skriver han.

DD:s chefredaktör Göran Greider anser att det finns skäl att oroa sig över högsta förvaltningsdomstolens dom om spåravgifterna i Hemus: ”Privata markägare riskerar att utnyttja detta i små steg och när det gäller kommunala skidspår blir ju problemet lätt att de breder ut sig över väldigt stora områden, som i praktiken därmed avskärs från allemansrätten.”, skriver han.

Enligt Naturvårdsverket betyder högsta förvaltningsdomstolens beslut inte att frågan är slutbehandlad. De skriver följande om domen på sin hemsida ”Det är inte en dom i en allmän domstol (tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen). Uppstår konflikter kring allemansrätten mellan allmänheten och en markägare är det en civilrättslig fråga som hör hemma i en allmän domstol. Det finns inga sådana avgöranden ännu.”

Erik Jerden
erik.jerden@daladem.se