Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brutalt vittnesbörd om kinesisk fångenskap

Annons

kultur
Jag har läst ett antal böcker som skildrar politisk fångenskap inifrån murarna. Arthur Koestlers Natt klockan 12 på dagen, Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitsj liv, den sovjetiske dissidenten Martchenko, som på 70-talet skildrade fångläger i Sibirien.

Men ingenstans har jag stött på samma hämningslösa, ömsom utstuderade, ömsom impulsiva brutalitet som i Liao Yiwus berättelse om sina fyra år i kinesisk fångenskap, varav åren i häkte är värst. När han senare, efter domen, överfördes till ett reguljärt fängelse blev förhållandena något lindrigare. Där satt också ett antal andra intellektuella, som efter internationella påtryckningar behandlades något bättre än mördare, rånare, våldtäktsmän, tjuvar och förskingrare.

Det ironiska är att Liao Yiwu från början inte alls var politiskt intresserad. Han var en bohemiskt lagd poet som hankade sig fram i utkanten av det kinesiska samhället. Tiden är slutet av 1980-talet när Den Xiaoping, av Mao under kulturrevolutionen skälld för the running dog of capitalism and imperialism, kommit till makten och liberalare förhållanden inträdde. Men så kom studentprotesterna 1989 och massakern på Himmelska fridens torg i början av juni. Den gjorde Liu så rasande att han skrev dikten Massaker, som också filmades. I februari 1990 arresterades han, och kom att tillbringa fyra år bakom lås och bom.
Det är förskräckande, ibland rent fasansfulla interiörer som här redovisas. En sak är de rent sociala förhållandena, med en trängsel där det knappt finns sovplatser, en hierarkisk ordning i de olika cellerna där den som är bas kan ta sig för vad som helst och den nästan konstanta svälten. Att lyckas komma över en fläskbit är högsta lyckan.

I häktet utdelas fångvakternas bestraffningar enligt en matsedel, vilket kan låta humoristiskt om inte innehållet var så vidrigt.  Exempel: Stuvat gristryne. Fångvaktaren klämmer ihop fångens läppar med ätpinnar tills de svullnar. Nudlar i klar buljong. Toalettpapper dränks in i urin och fången tvingas äta papperet och dricka urinen. Silad kimchi: Fången tvingas ta upp mänsklig avföring ur latrinhinken. Sköldpaddshuvud: Fångvaktaren stoppar in pepparkorn innanför fångens förhud och knyter till. Sågat fläsk: Fångvaktaren doppar ett tjockt rep i olja, knyter det runt fångens vad och drar öglan fram och tillbaka så att den skär sönder köttet som en såg.
Exemplen är många fler och långt ifrån de värsta på mänsklig förnedring och personalens brutalitet, därtill helt oförutsägbar, ibland helt enkelt beroende på dåligt humör eller brist på sysselsättning. Det politiska system som ligger över alltsammans verkar just ingen ta på något större allvar, inte ens chefspersonerna. Socialismen uppenbarar sig som begrepp bara när det är dags för olika festtal.

Mitt i detta helvete på jorden, med rituella våldtäkter och folk som försvinner till exekutionspatrullen (stöld kan straffas med döden) finns samtidigt stunder av mänsklig närhet och vänskap. Som intellektuell vinner Liao viss respekt hos mördare och andra ogärningsmän och hjälper dem med överklaganden och annat. Av en livstidsdömd renegat, som setat inne sedan 50-talet, lär han sig spela flöjt.
Liao Yiwus bok är ett nästan 500 sidor långt dokument över vad Hannah Arendt på sin tid kallade den banala ondskan: att ondskefulla handlingar i grunden inte är en fråga om politiskt system men om den enskilda människans förmåga att tänka och känna empati. En helt annan sak är att Kina numera blott alltför väl överensstämmer med Herbert Tingstens tolkning av begreppet fascism från mitten av 30-talet: ett system där partiet har den yttersta makten, men släpper kapitalet fritt.

Liaos liv blev inte lättare när han sluppit ut ur fängelset 1994. Hustrun med deras barn hade övergivit honom, i bekantskapskretsen var han pestsmittad. Alla var trötta på att för hans skull jagas av polisen. Gamla poetvänner hade etablerat sig på den kapitalistiska marknaden. Han drog sig fram som hemlös gatumusikant innan han 2011 lyckades smita över gränsen till Vietnam, varifrån han fick hjälp att ta sig till Berlin. Hans bok är ett vittnesbörd som det är omöjligt att värja sig mot.