Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Cameron som kättare

Europaunionens kris är ett faktum. Och denna kris har flera djupa rötter. Det går inte att komma ifrån att projektet aldrig har drivits fram underifrån av breda, engagerade folklager – i allt väsentligt är unionen ett uppifrånprojekt. 

Annons

När Sverige 1994 sa Ja till EU-inträde skedde det i något som liknade en utpressningsituation, mitt i en av de värsta ekonomiska kriserna i landets historia. Och för EU i stort har försöken att förankra projektet demokratiskt aldrig riktigt fungerat. Valen till Europaparlamentet har varje gång engagerat allt färre väljare, trots att parlamentet faktiskt fått mer makt.
Det demokratiska underskottet är monumentalt och kan nästan liknas vid ett ursprungligt syndafall: Folken drev inte fram detta, utan eliterna.
Nästan än värre är att eurosystemet också drivits fram av eliter som närts av en orimlig stormaktsdröm. En gemensam valuta för så olikartade länder är detsamma som att be om problem – och när problemet anlände i form av en gigantisk finanskris hösten 2008 skakade hela eurosystemet.
På grund av Europaunionens allmänna elitkaraktär har de lösningar som föreslås på krisen hittills alltid varit mer åtstramningar – vilket idag, enligt EU:s egen statistik, lett till att så mycket som var fjärde EU-medborgare hotas av fattigdom.
Europaunionen skriker efter kättare och kritiker som vågar ifrågasätta både unionens funktionssätt och själva dess grunder. Som en sådan kättare uppträdde den konservative brittiske premiärministern David Cameron i sitt tal igår. Han lovade att britterna skulle få folkomrösta om medlemskapet i EU 2017. Själv är han för medlemskapet men så mycket är klart att de flesta britter idag inte är det.
Att en ledande europeisk politiker vågar gå ut och säga detta är utomordentligt, även om hans skäl på många sätt är chauvinistiska. Camerons agenda är en annan än den några hundra miljoner europeiska löntagare har.
Det hindrar inte att grundfrågan måste aktualiseras: Vad ska vi egentligen ha Europaunionen till? Vilken nytta kan den göra – och vilken skada kan den åsamka medborgarna?

Göran Greider