Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Carmen övertygar musikaliskt

Den Carmen som Kungliga Operan spelar i höst övertygar musikaliskt – en njutning för örat om än inte för alla sinnen.

Det är svårt att tänka sig att Carmen, den opera som kanske spelats mest över hela världen alltsedan uruppförandet 3 mars 1875, och som tagit publiken med storm, faktiskt till en början ansågs ganska misslyckad.

Kanske därför att Georg Bizet bröt mot de gällande reglerna för en ”opera-comique”, en operaform som skulle vara till oförarglig underhållning för det burgna Paris medan man smälte maten och gjorde upp affärer. Här kunde borgerskapet få budskapet i vrångstrupen.

I Carmen talar man öppet om erotiken som en oemotståndlig kraft. Mest upprörande är att den kärleksbrand som Carmen väcker till sist slutar med ett brutalt mord, vilket var allt annat än comme il faut, och något som Bizet fick kämpa för att det inte skulle strykas. Han var före sin tid och hade dessutom oturen att dö strax efter urpremiären varför han aldrig hann uppleva att hans Carmen skulle bli var mans egendom och känd långt utanför operahabituérnas krets.

Den föreställning som nu åter har kommit upp på repertoaren på Stockholmsoperan är sparsmakad, fri från exotism. Både soldaterna och cigarrflickorna verkar mera hämtad från en modern storstadsslum, vilken som helst. Dock med ett undantag: den bländande och spotska Carmen, här sjungen med bravur av Katija Dragojevic.

I hennes och regissören Vincent Boussards tolkning är Carmen ett drama om ursinnig kraft, en vitalitet som trotsar döden. För Carmen finns ingenting högre än friheten och var och en som försöker beröva henne den går under.

Carmen har samma slags urkraft som en Medea eller en Elektra. Det skulle föra för långt att kalla Operans uppsättning feministisk, det handlar snarare om att vara lyhörd i läsningen av dramat. Carmen är en kvinna som aldrig kompromissar, när hennes kärlek slocknar vänder hon sig bort från sin före detta älskade precis som en Tintomara la Tournerose och med lika fatal utgång.

Att klassiker placeras till nutid eller till ett slags mytisk tid numera legio snarare än särskilt originellt. Regissören Vincent Boussard väljer dessutom att ta bort både talad dialog och i stort sett alla recitativen, vilket gör att det ibland kan vara en aning svårt att följa med för den som inte har ”Carmen” i färskt minne.

Dekoren är dessutom utmanande torftig vilket understryker bristen på sociala sammanhang, Carmen utspelas på samhällets botten, bland de fattiga och utsatta. Följden är att föreställningen hamnar i ett slags limbo, rytmiserad av en mängd oförklarliga ridåfall. Stundtals projiceras filmsekvenser med tjurfäktaren Miguel Mateo över den öppna scenen, vilket förhöjer temperaturen något.

Musikaliskt är dock Carmen en högklassig föreställning, överlag när det gäller sångarinsatserna. Andra Carè är övertygande som Don José, Jeremy Carpenter briljerar som Escamillo. Under de bästa ögonblicket glöder det i hovkapellet under Eugene Tziganes ledning. Här finns åtskilligt att glädjas åt, inte minst när det gäller Operans magnifika kör, utökad med elever från Adolf Fredriks musikklasser.

Så carpe diem! Den Carmen som operan nu spelar övertygar musikaliskt – en njutning för örat om än inte för alla sinnen.