Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Clas Yngström listar det bästa och det sämsta från sin 30-åriga karriär med Sky High

/
  • Utanför klassiska CBGB´s i New York, där vi gjorde vår första USA-spelning i april 1988. Från vänster:Clas Yngström, Makkan Aldén, Mia Kempff, Hasse Engström och Marcus Källström.FOTO: HASSE ERIKSSON
  • Yngves Orkester – själva ”mamman” till Sky High. Från vänster: Pierre Svärd, Clas Yngström, Boppen Björklund, Uffe Åhman, Jan Lidén och Sören”Söppa” Björk. Bilden är tagen nå´n gång på våren 1978 då vi spelade för VPK (numera V) i Hagaskolans Aula.FOTO:
  • Möte med ”Chucken” i Åhus Folkets park 1989. Från vänster: Arne Blomqvist, Chuck Berry och Clas Yngström.FOTO: PRIVAT
  • Från releasepartyt av vår backkatalog, se backdropen, som Virgin Records släppte i slutet av 2005. Partyt var på Jazzclub Fasching, december 2005.FOTO: HASSE ERIKSSON

Annons

I år fyller Sky High 30 år som band. Det firas bland annat med fest på Borlänge Wärdshus i morgon fredag.
Här kan du läsa bandmotorn Clas Yngströms egen historia om hur det hela började, och om de bästa och sämsta ögonblicken i karriären.

Historien om Sky High börjar egentligen i Borlänge för drygt 40 år sen. Jag gick på ”Klacken” och hade precis slutat med det ungdomsband jag lirat med det senaste året. Vi repade på Föreningslokalen nere vid järnvägen, på andra sidan spåren låg biografen ”Rivoli”. Ett inbrott där vår sånganläggning stals, och det faktum att vi både musikaliskt och socialt drogs åt olika håll, gjorde ”Sparkling Snuffs” saga tog slut.
Jag hade hört talas om Uffe Åhman genom diverse kompisar, han hade slagit ner som en bomb i den tidens ungdoms-Borlänge med sitt grymma trumspel och sina vilda kvinnohistorier. Efter några år som heltidsrocker nere i Stockholm sökte sej Åhman tillbaka till Dalom, han är ju från Smébacken (gu bevars!), och hamnade hos en syster nere vid Mjälgaskolan.
En vacker dag i april 1968 stod jag där och bankade påÖ Uffe öppnade och garvade, han hade å sin sida redan hört talas om mig, och efter en kort ”audition” som bestod i att han lirade boogie-woogie på syrrans ostämda piano, medan jag fånigt klappade takten, bestämde vi att vi skulle lira ihop.
Vi startade omgående en trio tillsammans med min jämnårige basistpolare Börje Olevald från Gruvriset. Repertoaren var... Hendrix, givetvis!

Tio år senare spelade vi med kompisgänget Yngves Orkester på nystartade rockklubben Errols i Göteborg. Jag bodde vid det här laget i ”Götet”och hade ett kalasjobb som rock-lärare på musikhögskolan där. Under sjuttitalet hade jag lirat rock och jazz; efter Jimi gick jag direkt till Miles Davie och Pharoa Sanders modala jazz, den tidiga fusionmusiken och funken.
Just denna sena höstkväll på Errols hade vår pianist - inga namn! - träffat en väldigt söt och mysig tjej i pausen mellan våra två set. Han föreslog att jag, Uffe och basisten skulle gå upp och köra ett trio-set med Jimi Hendrix-låtar.
Oj, det tog verkligen HUS!!

Både band och publik formligen sveptes med när musikens magiska kraft tog över. Under den 20 minuter långa ”Voodoo Chile” kändes det som att hela taket försvann och det öppnade sig en outsägligt vacker vy rakt upp i det midnatssblåsvarta stjärnspäckade himlavalvet - Sky High var fött!
Det är alltså nu t.r.e.t.t.i.o år sen.. Det som inte överhuvudtaget, på det allra minsta sätt, var tänkt som ett karriärsdrag blev min huvudsakliga sysselsättning under hela denna tid.

Min principinställning har under hela resan varit att köra på så länge det verkligen känns kul, och det är det fortfarande! Utan magi är musiken skit, jag skulle mycket hellre torka sådan än att ”hora”.
Här kommer fem höjdpunkter och fem lågvattenmärken från min och den bluesbaserade rockgruppen Sky High´s ibland rätt märkliga karriär.

5 höjdare:

• Spelningen på Jimi Hendrix-festivalen på Paradiso i Amsterdam, september 1980. Efter vårt set jammade jag och Börje (Olevald ) med Mitch Mitchell, Jimi´s gamle trummis. Engelska musikblaskan Melody Maker skrev efteråt att Sky High var festivalens stora behållning.

• När vi, tack vare texasskäggen i ZZ-Top, fick vårt stora genombrott med den proffsiga rockvideon ”I Ain´t Beggin´”, som gick på alla TV-kanaler - på MTV och Music Box flera gånger varje dag.

• Spelningen i Folkets Park, Borlänge, sommaren 1987 - Vem har sagt att man inte kan bli profet i sin egen hemstad?? 4 500 pers (publikrekord den sommaren) och bara kärlek!

• När Chuck Berry efter vår spelning i Åhus Folkets Park 1989 ger mej en jättekram och sedan säger att han bara älskar vår musik, samt att han tycker att jag verkligen kan lira en riktigt ”lowdown” blues. Inga dåliga komplimanger från en av rockens allra största! Sedan bjöd han in mej och Arne till sin loge för en drink och foto-tillfälle... cooo-ooo-ooolt!!!

• Vår spelning på SXSW (Musik och musikmediafestival) i Austin, Texas 2001. Vi bokstavligen rev Antones - bästa klubben, bästa kvällen, bästa scenuppställningen! (Vi delade scen med Marcia Ball, Delbert Mc Clinton och supergitarristen Eric Johnson). Detta var vår tredje gång på SXSW - har fortfarande ingen aning om vem som satte gigget! Måste varit den goda fen...

5 lågvattenmärken:

• När jag fick höra pressen från vår första skiva. Det lät så dj-vla illa att jag tjöt som ett litet barn. Vi gav ut den själva och hade ingen ekonomi att göra om den (men nu är den ommixad och fin!)
• När jag fick sparka Uffe ur bandet 1981. jag fick ett ultimatum av ljudtekninkern och basisten - antingen han eller ossÖ Förlåt Uffe! (vi grät båda två..)

• Vår första Finlandsturné 1982. Vi dansade indiandans, i den 25-gradiga kylan, runt turnébussen på hamnpiren i Åbo när vi äntligen såg färjan komma in vid horisonten.
Sen dess har vi haft många jättefina turnéer där, det var bokaren som var kass! Hans andra akt, förutom oss, var ”den mekaniska tjuren...”.

• 1986 skulle mitt danska skivbolag och ZZ-Tops bolag göra en gemensam satsning på Sky High med siktet inställt på internationell hårdlansering. Plattan skulle bandas på legendariska Ardentstudion i Memphis och min polare Billy Gibbons från ZZ-Top skulle producera. När danskarna inte kunde få fram sin del av stålarna i tid skyllde dom på att dom inte tyckte mitt låtmatrial var starkt nog och projektet gick i stöpet. Plattan (Humanizer), som sedemera gjordes i Köpenhamn, sålde guld och singeln ”Don´t Move” låg på P3:s Sommartoppen. (F-CK U ”tryffelsvin”!!)

• Bråket med Louise Hoffstens manager. Det är nog det värsta jag upplevt, och har jag nån gång på allvar funderat på att helt lägga av med musik så var det då. Svartare än nattsvart! Skönt är ju att Louise och jag är kompisar igen - hon är super!

CLAS YNGSTRÖM

Mer läsning

Annons