Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Göran Greider: Kärleken till Borlänge!

Annons

 

Vi börjar med Sapfo, den grekiska skaldinna som levde för några tusen år sedan på ön Lesbos. I en berömd dikt frågade hon sig: Vad är vackrast? Och hon svarade: 

Somliga säger en här till häst och somliga en här till fots, andra säger att en flotta är vackrast av allt på den svarta jorden.

Jag säger att vackrast

är det som vi älskar.

 Jag säger att vackrast är det som vi älskar, diktade Sapfo för tvåtusen år sedan och det är sant.
Klassisk vy i Borlänge. Foto: DD.

Genom tusentals år ekar den sanningen: Vackrast är det som vi älskar. Jag älskar den gamla ängslada som jag nyss stod och tittade på, trots att dörren hänger sned och den bär ett stilfrämmande plåttak. Därinne lekte min dotter med sina kompisar när hon var liten och där har folk övernattat när det varit fest. Den har säkert flyttats till gården från någon äng ute i flodaskogarna för länge sedan och den bär stolt sin gåta. Men vacker i någon klassisk mening är den ju inte.

 

Jag har alltid tyckt mer om Borlänge än om exempelvis Falun, för att ta två orter nära varandra. Jag blir glad när jag ser SSABs stora industribyggnad, förmodligen därför att jag tänker på den starka arbetarrörelse som pulserat där. Jag ler alltid igenkännande när jag ser de märkliga rondellskulpturerna i Borlänge – till exempel den där föga sofistikerade Bragebollen – och varje gång jag går över Sveatorget, i riktning mot Almas kafé, minns jag med värme människorna på Dala-Demokratens kontor. Liljeqvistska parken är en av landets finaste stadsparker, med planteringar designade Ulf Nordfjell (ett världsnam). Varma sommardagar minns jag alla Peace & Lovefestivaler jag varit på, då när staden genomströmmats av unga och gamla och musik har ekat genom gatorna. Och så vidare.

 Jag har alltid tyckt mer om Borlänge än om exempelvis Falun, för att ta två orter nära varandra. Jag blir glad när jag ser SSABs stora industribyggnad, förmodligen därför att jag tänker på den starka arbetarrörelse som pulserat där. Jag ler alltid igenkännande när jag ser de märkliga rondellskulpturerna i Borlänge – till exempel den där föga sofistikerade Bragebollen – och varje gång jag går över Sveatorget, i riktning mot Almas kafé, minns jag med värme människorna på Dala-Demokratens kontor.

Nostalgi: [+] Så såg Borlänge ut förr   

Falun, med alla sina gamla trähus, är i någon klassisk mening vackrare. Men jag känner inte alls lika mycket för den stan som för Borlänge. När debatten häromåret gick hög om att flytta hela högskolan till Falun blev jag förbannad. Föraktet mot bruksorten, som ofta funnits hos de övre skikten i samhället, flöt upp till ytan. Det är litet besläktat med det gamla ärevördiga sossehatet. Detta bruksortsförakt kan också påminna om dreven som ibland riktas mot många förorter och som numera mynnar ut i krav på att de helst bör rivas. Att de flesta som bor där tycker om sina kvarter glöms bort. De är ju inga elitmänniskor och deras åsikt kan viftas bort.

   

När Borlänge i en enkät från något som heter Arkitekturupproret utnämns till Sveriges fulaste stad blev sångaren Gustaf Norén, bördig från Kvarnsveden, ordentligt uppbragt. Med rätta. Att snäva av bedömningen av en stad eller en människa till några få yttre drag, fasaderna eller näsformen, såg han som ett slags rasbiologi.

Jag vet inte mycket om Arkitekturupproret, och vill helst inte veta mer än jag redan vet, men det verkar stå klart att kärlek till människor eller människornas historia i en stad inte ryms i deras enkäter. Och de ideal enkäten antagligen utgår från är troligen dessa: Det som byggdes åren kring år 1900, det vill säga borgerlighetens gyllene tidsålder, före demokratins genombrott och framförallt före arbetarrörelsens genombrott. Mycket jugend, alltså. Påkostade fasader och utsmyckningar. Men den skönhet som då skapades i stadskärnorna hade som sin förutsättning en massiv fattigdom bland merparten av städernas innevånare och massor av lågbetalt tjänstefolk och jag kan därför aldrig riktigt falla för den.

Picknick i Liljeqvistska parken. Foto: Jan Erik Hedvall.

Och de ideal enkäten antagligen utgår från är troligen dessa: Det som byggdes åren kring år 1900, det vill säga borgerlighetens gyllene tidsålder, före demokratins genombrott och framförallt före arbetarrörelsens genombrott.

Borlänge är färgat av sin industriella historia och av sin snabba tillväxt under förra seklet. Stål och bilism. Men också ett sjudande folkrörelseliv, även om det idag är svagare.

Men Sapfos sanning består: Det vi tycker är vackrast är det som vi älskar.

Läs mer: [+] Därför ser Borlänge ut som det gör - man ville ha funktionella byggnader

 

 

Mer läsning

Annons