Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Pehrsdotter: Lokaljournalistik som bekräftelse

Jag påminns om hur det var med Hofors och journalistiken för ett gäng år sedan, nu när jag läser Dagens Nyheters reportage om orten precis på andra sidan Dalgränsen. Reportaget i den stora Stockholmstidningen handlar om Sveriges rostbälte, alltså de delar av landet som skulle kunna jämföras med de delar av USA där tillverkningsindustrin lagt ner och där Donald Trump fick många röster genom att lova stora satsningar.

Annons
Foto: Christian Larsen

I bruksorten Hofors finns förvisso det stora stålbolaget kvar, om än nyligen sålt till japanska ägare. Men i Hofors har också hyreshus rivits, samhällsservice försvunnit, poliskontoret nedbemannats. Och lokaltidningsredaktioner lagts ned.

Då, när jag arbetade med nöjesjournalistik på en av tidningarna som bevakade Hofors och var involverad i en gala som hyllade det lokala musiklivet, vann ett arrangemang och ett återförenat band från Hofors varsitt pris på den där galan och de blev såklart väldigt glada. Kom och skriv om Hofors nu, uppmanade de redan under galakvällen och dagarna efter hörde fler av sig och ville att vi skulle skriva. För vi gjorde ju så sällan det, tyckte de. Och gjorde vi det så var det bara om de dåliga grejerna som hände i Hofors.

Jag minns att jag tänkte på det då, att det var som att det inte riktigt hade hänt om inte tidningen skrev om det. Att en artikel liksom behövdes för att bekräfta. (Och jo, vi skrev naturligtvis om att de hade fått de där priserna, rapporterade direkt från galan.)

Samma känsla får jag när jag läser reportaget i DN, där en stor del av artikeln går ut på att just låta några av medlemmarna i det lokala Hoforspartiet beklaga att tidningen inte finns på plats längre, att reportrar inte längre sitter på den för press reserverade bänken på kommunfullmäktigemötet.

Och det är någonting väldigt ändå, tänker jag. Att journalistiken uppfattas som så viktig. Att människor på en ort vill att den ska synas i medierna. Det är någonting att förvalta.

En tidningsredaktion på en ort uppfattas som i det närmaste en samhällsinstitution. Polisen försvinner, redaktionen försvinner – och människorna på orten upplever sig som bortglömda, osynliga.

Många tänker att det hänger just på att tidningsredaktionen finns där. Att det finns en reporter stationerad på orten. Det framkommer såväl i DN:s reportage som i Institutet för mediestudiers årsbok (som jag tidigare skrivit om). Men det finns forskning, som DN också redogör för, som visar att hur och om en ort skildras i medier handlar om huruvida det bor journalister där eller inte. Bor en på orten vet en vad det snackas om och vad folk är förbannade över. Och det kan en sålunda lämna vidare till kollegan som har uppdraget att berätta om stället, eller för den delen kanske rapportera om det själv.

Det är alltså så vi kan förvalta det där fina i att lokaljournalistiken är så önskad och behövd. Genom att se till att vi har reportrar som bor lite här och var. Är de dessutom i olika ålder, med olika bakgrund och av olika kön är vi definitivt hemma.

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Mer läsning

Annons