Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reima minns flykten från Karelen för 60 år sedan

Annons

Hade det inte varit för en serie lyckliga och olyckliga sammanträffanden hade Reima Simola varit någon helt annanstans. Men nu sitter han mitt emot mig vid ett bord ute på gården i Östanbjörka. Solen skiner och Reimas hustru Sirpa serverar rabarberkaka.
Han berättar sina barndomsminnen. Om händelser för över sextio år sen. Om ett tåg som inte kom och om dimman som låg över vägen, när familjen flydde undan kriget.

Reima tillbringade sina första nio år på halvön Björkö (Koivisto på finska) vid Karelska näset. Han minns äppelträden som blommade, när Sovjet startade den stora offensiven mot Finland. Det var i juni 1944. I Karelen fanns också tyskarna, som hade kommit för att ge understöd mot den gemensamma fienden.
- Jag var ute i skogen och hörde flygplanen ovanför. Jag stod vid en tall. Jag ville se striden, så jag gick fram en bit – och precis då smattrade det till. Tallen som jag stått vid träffades. Planet, som var tyskt, siktade ju inte på mig förstås, utan på ryssen. När det sedan träffade rätt applåderade jag.

Flydde med häst

- Vi gick till tågstationen, berättar Reima. Men det kom inget tåg. Kommunens ledare sa att vi var tvungna att ge oss av, så vi åkte med hästen istället. De som inte hade någon häst gick till fots.
- Det var alldeles fullt på vägen. Alla från Björkö gick i en lång kolonn. Någon ropade ”ryssen kommer!”. Och vägen blev tom på en gång! Vi sprang ut i skogen. Hästarna sprang också iväg – till och med korna på ängen gömde sig! När planet flög över vägen fanns ingen kvar.

Skickades till Sverige

Reimas föräldrar skickade honom, tvillingbrodern Reijo och den yngre brodern Jorma med båten till Stockholm. De hamnade i Ludvika. Där hade man fått veta att i Östanbjörka fanns det två par – männen var bröder – som någon gång sagt att de ville ha tvillingflickor – en var. När de fick ett telefonsamtal om att två tvillingbröder fanns att få, begav de sig med detsamma för att hämta dem. Så kom Reima till sina fosterföräldrar, Oskar och Emmy Barkström.

Emaljögon

Reima berättar med inlevelse om första natten han skulle sova hos sina fosterföräldrar. Han och Emmy gick och lade sig. När sedan Oskar kom och gjorde sig i ordning för natten, fick Reima se något som gjorde honom livrädd.
- Jag förstod ingenting. Han plockade ut sina ögon – och tvättade dem! Då drog jag täcket över huvudet. Han hade emaljögon, men det visste ju inte jag. Jag hade sett att han åt middag på ett konstigt vis, att han letade runt på tallriken efter maten, men jag hade inte förstått att han var blind.

Återvände

Reima åkte senare tillbaks till Finland, men i mitten av femtiotalet blev det svårt att få jobb. Så Reima bosatte sig i Sverige där han fick jobb på Nyhammars bruk och tog över huset i Östanbjörka efter sina fosterföräldrar.
1990 kom Reima tillbaks till Björkö, som nu hette Primorsk. Han åkte dit med en kusin, som hade affärskontakter i det nu ryska området. De gick till huset där han hade bott med sin familj. Det hade blivit semesterbostad åt en familj i St. Petersburg.
Samhället var nedgånget och där bodde inte längre några finnar. Om någon hade blivit kvar hade de förmodligen skickats till Sibirien, tror Reima.
Spåren av kriget var tydliga.
- Man var tvungen att köra sicksack för alla kratrar. Och i Viborg, där striderna var som värst, fanns fortfarande skotthål i byggnaderna.

"Vi hade inte haft en chans"

Reima hade tur, som lyckades fly. En natt närmade sig ryska fartyg Björkö. Han minns det inte själv, säger han, för han låg och sov. Föräldrarna berättade på morgonen.
- De körde in mellan öarna för att attackera ett tyskt luftvärnsfartyg och det utbröt luftstrider mellan tyska och ryska flygplan. Hade de lyckats hade jag inte suttit här nu, för vi hade inte haft en chans.
Dagen efter flydde de.
Reima minns en dag i maj 1945. Han lekte med de andra barnen i Östanbjörka, när en granne plötsligt kallade på uppmärksamheten.
- Han sprang ut och ropade "Nu är det fred i Europa!". Det glömmer jag aldrig.

MARKUS HOLDO

Mer läsning

Annons