Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ediths liv rasade när maken blev sjuk • Fick hjälp på centret

/
  • Vill se fler anhörigvårdare. Anne-Charlotte Schuber, verksamhetschef Orsa, Solveig Kärrbom, Marie Hellberg och Lena Broman. Jobbar med anhörigvårdare i Orsa och Mora.FOTO: MATS LINDSTRÖM
  • Fick fint stöd. Edith Johansson och hennes man fick bra hjälp på anhörigcentret. I dag mår båda bra.FOTO: MATS LINDSTRÖM

Annons

Edith Johanssons make drabbades av hjärnblödning.
Och själv tappade Edith gnistan.
Men på anhörigcenter fick hon och maken fint stöd.
- Vi är alla anhöriga och kan bli fler, säger Lennarth Johansson på socialstyrelsen.

Lennarth Johansson, Åke Fagerberg och Mailis Lundgren, båda knutna till Anhörigas riksförbund, föreläste på Saxvikens sjukhem om ett anhörigvänligare samhälle och att vara anhörigvårdare. Mora och Orsa kommuner stod som värdar och samlingssalen var fullsatt.

Meddrabbade

När någon i familjen eller någon annan närstående blir sjuk och kräver mer vård än vanligt, är risken stor att också den närstående blir sjuk.
Många så kallade med-drabbade har till och med upplevt att de motas bort och känner sig skuldbelagda av sjukvården.
Därför är det viktigt, menar Lennarth Johansson, att den meddrabbade får stöd och hjälp med att minska påfrestningarna.
- Anhöriga måste bemötas med respekt och få tillgång till sjukvårdens stöd och resurser. Dels handlar det om att synliggöra, dels om att lyssna.

Fick bra stöd

Anhöriga känner sin partner bäst och kan ofta bättre definiera problemet och upplysa sjukvården om viktig information.
Då kan rätt åtgärd sätts in från början utifrån varje persons situation, säger Lennarth Johansson.
Edith Johanssons man var 65 år när han fick en hjärnblödning. Han levde ett aktivt liv och var brandman. Edith förstod inte först vad som hade hänt. Men i ambulansen till Mora lasarett slog det emot henne som en kalldusch.
-Vi fick ett bra mottagande. Kuratorn hjälpte oss med kontakten till anhörigcenter och det var nog räddningen. Vi fick hjälp med det mesta. Min man har nu blivit bättre, och jag mår också bra nu, fast det var svårt. Det viktigaste var att vi blev tagna på allvar. Det fanns någon att prata med.

Mer läsning

Annons