Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yasmine har haft tvångstankar så länge hon kan minnas

/
  • – Om någon vågat fråga hur jag egentligen mådde kanske jag hade vågat svara. Kanske inte första gången, men andra eller tredje. säger Yasmine Ejner Lind.
  • När Yasmine kom till vuxenpsykiatrin mötte hon en psykolog som genast såg kopplingen mellan hennes mående och det hon varit med om.
  • I dag är Yasmine föreläsare och attitydambassadör för Hjärnkoll och hon är även egenföretagare.

– Mitt namn är Yasmine Ejner Lind. Jag har haft tvångstankar och ångest så länge jag kan minnas. Så inleder Yasmine Ejner Lind sitt föredrag.

Annons

Hon beskriver hur hennes tvångstankar grundar sig i ett långvarigt trauma och en ständig otrygghet under barndomen. Hon har behövt försvara sig själv från en outhärdlig livssituation.

LÄS MER:

Psykiatrins Brukarråd

Boka en ambassadör

– Jag överlevde de åren genom att dela upp mitt jag i flera delar, där olika delar har haft hand om olika känslor och minnen.

Den psykologiska termen för det är dissociation Psykologiguiden och tvångsmässigheten har blivit hennes sätt att ha kontroll, berättar hon.

– Jag bytte ut ångesten över att vara utsatt till en ångest över att mattan inte låg symmetriskt med sängen. För den ångesten gick att bli av med. I alla fall för stunden.

I dag är Yasmine föreläsare och attitydambassadör för Hjärnkoll och hon är även egenföretagare.

– Jag brinner för att förändra attityder till psykisk ohälsa och funktionshinder framförallt i skolan och inom vården. Jag vill att den som drabbas släpper skammen

Rubriken på hennes föredrag i Högskolan Dalarna är "bakom symtom finns alltid en historia." Hon berättar att hon tror på ett helhetsperspektiv där människans livssituation och bakgrund alltid tas hänsyn till.

– För många år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här. Målet med min föreläsning är att just du kan vara där för någon, vara den eldsjäl som enstaka personer varit för mig 

Hon berättar att hon som barn befann sig i ett långvarigt trauma, en ständig anspänning där hon saknade trygghet i livet.  Det fanns missbruk i familjen och skolan var inte trygg. Det var en ständig utsatthet, men mer diffus än kopplad till en specifik händelse. 

– I mitt fall var det en otrygghet i alla delar av livet. Ändå klarade jag mig igenom vardagen genom att låta olika delar av mig själv ta hand om olika känslor och aspekter av livet. Trots att jag idag lever med konsekvenserna, en ständigt underliggande stress för att försvaret fortfarande är påslaget trots att inga hot längre finns, var det då ett försvar som gjorde att jag överlevde

I dag har Yasmine ett ganska fungerande liv. För idag har hon något hon saknade tidigare: sunda relationer, en trygg omgivning, vetskap om att hjälp finns, bekräftelse och tron på sin egen förmåga.

– Inget av det var självklart när jag var liten. Tvångstankarna blev mitt sätt att hantera oron. Jag applicerade ångesten på något annat. Om jag tyckte mattan i rummet låg fel kunde det rättas till och det lättade för stunden. Dock orsakade det en stor irritation hos andra "hon är på halvtimmen" sades det när jag var på toaletten.

När hon var runt 13 år började hon märka av konstiga känslor som hon trodde hade fysiska orsaker.

– Jag hade ofta overklighetskänslor och visste inte hur jag skulle beskriva det, yrsel var det enda ord jag kunde komma på. Jag hade ofta migrän och ont i magen. Det var lättare att sätta ord på de känslorna än det som kändes inuti

När Yasmine sökte hjälp för de märkliga känslorna hos vårdcentralen förstod hennes husläkare att det kunde vara psykiskt och hon blev remitterad till BUP, barn- och ungdomspsykiatrin.

– Diagnosen var tvångssyndrom och det BUP tittade på var mitt beteende. Men för mig var det ett sätt att hantera inre känslor av otrygghet som uppkom under uppväxten

Hon blev behandlad med KBT, kognitiv beteendeterapi, som syftar till att förändra beteenden och tankemönster.

– Jag skulle exponera mig för sådant jag var rädd för, till exempel att äta när andra såg på. Men min ångest minskade inte, det triggade bara igång jobbiga traumatiska minnen. Mina rädslor var inte obefogade, de fanns där av en anledning. Jag blev inte bättre efter två års KBT-behandling och inte heller medicinerna hjälpte mycket

Hon fick höra att allt handlade om symptom, beteenden och tankemönster. De diskuterade om hon kunde ha en psykosdiagnos då vissa symptom liknande psykotiska upplevelser, och för att inte terapin hjälpte som den skulle mot tvångstankarna. Hon fick till sist felaktigt diagnosen schizofreni, men medicinerna mot psykos förvärrade allt ytterligare. Att hon själv inte upplevde sig ha en psykossjukdom förklarades med bristande sjukdomsinsikt

När hon fyllt 18 kom hon till vuxenpsykiatrin och där mötte hon en psykolog som genast såg kopplingen mellan hennes mående och det hon varit med om.

– Hon bemötte mig med ren medmänsklighet och sunt förnuft. Trots att hon arbetade med psykossjukdomar kunde hon hjälpa mig genom att bekräfta mig. När mediciner mot psykos sakta togs bort mådde jag också bättre. Jag fick hjälp att skapa ett friskare liv, jag gick på aktivitetsgrupper på mottagningen där jag mötte andra som mått dåligt. Där pratade vi med varandra som ungdomar och inte som patienter. Det hjälpte mig mycket. Jag uppmuntrades också att göra sådant jag mådde bra av, som att skriva och vara kreativ.

– Om någon skulle ha sagt för ett antal år sedan att jag skulle sitta här och hålla föredrag, ha ett företag och vara ambassadör för hjärnkoll skulle jag aldrig ha trott på det

Idag har hon en pojkvän sedan 2,5 år och betonar att det är den sundaste relationen hon någonsin haft. Hon sjunger, spelar piano och får utrymme för sin kreativitet.

– Jag tar idag hand om mina grundläggande behov som att äta regelbundet och sova och röra mig, men inte för häftigt eftersom jag har en smärtproblematik

Yasmine känner ingen bitterhet idag.

– Jag är inte född att bli bitter. Jag skulle inte sitta här i dag om jag inte haft mina dåliga stunder

Hon uppmanar också åhörare att ge akt på de små, små signalerna och tror att kanske en vuxen stödperson i skolan skulle kunna ha gjort det.

– Jag var ofta på toaletten länge, kom ofta för sent till lektionerna. Kunde vara disträ, titta ut i luften utan att vara närvarande. Var ofta ensam. Om någon vågat fråga hur jag egentligen mådde kanske jag hade vågat svara. Kanske inte första gången, men andra eller tredje

Temadagen om tvångssyndrom arrangerades på Högskolan Dalarna av Dalarnas nätverk för psykisk hälsa och Psykiatrins utvecklingsenhet.

LÄS MER:

Ambassadörer sprider kunskap om psykisk ohälsa

Välkommen till föreningen Balans Dalarna!

Dalarna: Träff med Nätverket för psykisk hälsa

Mer läsning

Annons