Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför älskar jag film!

Får vi titta på långfilm?
Så låter det minst en gång om dagen hemma hos oss. Antingen är det barnen som frågar, eller deras kompisar. De hinner knappt komma innanför dörren innan de vrålar: Vi vill titta på film!!!.

Annons

Vad är det med det här filmtittandet? (och då pratar jag långfilm, inte korta teveprogram eller serier) Att barn hellre betraktar en fiktiv värld, i stället för att leka med varandra?
Jag konsumerar mycket film. Den hjälper mig i vardagen.

Om jag känner mig ledsen och behöver gråta så kliver jag gärna in i en mjuksnyftare som Stekta gröna tomater. Vill jag gå djupare, då blir det 21 gram, och känner jag mig förvirrad, då är det Woody Allen som gäller.
I tjugoårsåldern blev jag uppsagd från både lägenhet och jobb, på en och samma dag. Jag vacklade in på en biograf där de visade Woody Allens Alice, och kom ut som en ny människa – inget problem var mig övermäktigt! Life is sweet!

Därför älskar jag film. Att den kan ge stöd och kraft.
Men ibland blir det knepigt.
Såklart jag förväntar mig en sjungande måne och fantastiska fyrverkerier, precis som i Moulin rouge, när jag kysser min kära. Och skulle jag hamna i konflikt med föräldrar till barnens kompisar, då vill jag ju ha ett sånt där galet, roligt och desperat bråk, som i Carnage. Och om jag börjar rida, då ser jag framför mig hur jag dundrar fram över Rohans vidder (sagan om ringen) med ett midjelångt hår fladdrande i vinden.
Vilket såklart inte kommer hända.

För det första blir mitt hår inte långt, och hoppar jag upp på en häst så kommer det troligtvis vara både osnyggt, oskönt och definitivt inte upplevas som mäktigt.
Ens eget liv blir helt enkelt blekt och innehållslöst i jämförelse med filmens fantastiska värld.
Det här småfolket, våra allra yngsta medborgare, som nu sitter och klämmer ett par långfilmer i veckan. Vad blir det av de här små människorna när de växer upp? Visionärer,världsförbättrare eller… draktämjare?

I ärlighetens namn, de flesta av dem ser inte vidare uppspelta ut framför teveskärmen. Sitter med öppen mun, slö blick och bara glor. De skrattar inte ens, fast det som visas kan vara riktigt roligt.
Min förhoppning är att de blir empatiska och känslosamma efter alla människoöden som de kommer tagit del av. Må deras livsmål bli att göra hjältedåd! Inte jaga drakar, men kanske hjälpa en nyckelpiga över vägen, dela med sig av Pokémonkort till den som inget har eller säga till om någon är dum mot någon annan.

Får vi titta på långfilm?
Aldrig i livet. Lek i stället, blir mitt svar.
För det blir inget slentrianmässigt långfilmstittande i mitt hus. På den punkten är jag stenhård.

Fredagskväll är filmkväll. Då är det dämpad belysning, stillasittande och så se hela filmen. Inga avbrott eller snabbspolande. Kliver man in i en film så får man leken tåla. Punkt.
Okej, om den är läskig så stänger vi av. Och ibland blir det fler än en i veckan. Och de får somna. Barnen alltså, inte de vuxna. De puttar jag till. Herregud, vi kollar ju på långfilm!

Maria Blom

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel