Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför talar överklassen om klasshat

Annons

I januari förra året deltog jag som journalist i Förbundet Allt åt allas omskrivna Överklassafari till välbeställda Solsidan. Bussresan attackerades i flera omgångar av ungdomar från området. Jag var varken särskilt förvånad eller särskilt upprörd. Kids försvarar, oavsett samhällsklass, det de uppfattar som sitt.

Utifrån ett sådant perspektiv var skillnaden jämfört med när jag i deras ålder deltog i konflikten med grannförortens mellanstadieskola marginell. Desto mer intressant är det att analysera det minderåriga medborgargardets val av kampmetoder. Att kasta ägg och snöboll mot en buss signalerar inte nödvändigtvis klasshat. Att trycka upp sina mobiltelefoner mot rutorna mot samma buss och skrika ni har inte råd med iphones säger desto mer.

Överklassafarin utlöste sedermera en infekterad och stundtals förvirrad debatt om klasshat. Progressiva synpunkter uttrycktes men tycktes ha svårt att göra avtryck. Visst finns en förståelse för hur desperation och förfördelning föder hat, men hatet anses inte vara en legitim reaktion på orättvisor. Som om reaktioner vore medvetna val.

Några som dock lärde sig någonting av debatten, och nu har omsatt den kunskapen i praktik, är överklassen. Efter Skolinspektionens beslut att med omedelbar verkan stänga riksinternatet Lundsberg har elever, föräldrar, en moderat riksdagsledamot och borgerliga opinionsbildare gemensamt förfäktat att åtgärden – helt eller delvis – motiverats av klasshat.

Anledning att överklassen nu tagit begreppet klasshat till sitt hjärta är enkel – det linjerar med en verklighetsbeskrivning som i sin tur linjerar med dess intressen. Tidigare har den vid tillfällen som detta istället talat om avundsjuka, vilket har varit problematiskt eftersom det inneburit ett forcerat erkännande av hur snedfördelade detta samhälles privilegier och resurser är.

Då är det mer praktiskt att tala om hat. Som om det handlade en grupp som oresonligt avskyr en annan utan att riktigt veta varför. Som om det vore en form av rasism. Som om konflikten mellan de som har och de som inte har kunde jämföras med hur grannförorternas barn slåss på lunchrasterna.

Visst har överklassen – liksom alla slutna grupper – en kultur som i flera avseenden avviker från majoritetssamhällets. Men att tillhöra överklassen innebär inte bara en uppsättning värderingar och anakronistiska ritualer. Det är att vara född till och förväntas utöva makt.

På samma sätt utövar myndigheter makt. Lundsbergs öde har med all sannolikhet lika lite med hat att göra som när överklassen flyttar produktionen till låglöneländer för profitens skull. Något som för övrigt sker betydligt oftare än Skolinspektionen stänger ett riksinternat.

Ivar Andersen
ivar.andersen@daladem.se