Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Jonstad: Du kan släppa tron på evig tillväxt

/
  • Den filmaktuelle klimatmissionären Al Gore är en hycklare menar många eftersom han själv flyger väldigt mycket.

Annons

Jag firar tio år nu i december. Tio år på marken. Min senaste flygresa gjorde jag 2007. Den gick från Bali i Indonesien, där jag som journalist bevakat det årets stora klimattoppmöte. Flygrutten gick över Bangladesh och dess lågliggande kustområden. Områden där det blir allt svårare att leva eftersom det stigande havet sköljer bort jordarna, svämmar över risfälten och gör att saltvattnet letar sig in i odlingarna och ner i grundvattnet.

Det är en obekväm sanning att de som talar mest upprört om att vi måste tackla klimatkrisen ofta är de som bidrar mest till samma kris. Vilket ger öppet mål-läge för de som struntar i klimathotet. De kan till exempel peka på den just nu bioaktuelle klimatmissionären Al Gore och säga: titta vilken hycklare han är, säger att vi ska minska utsläppen, men själv flyger han jättemycket.

Jag tycker att de har en poäng i detta. Om man nu anser det viktigt att minska sin klimatpåverkan är flyget det första att börja med, eftersom flygresorna är den enskilt största utsläppsposten i våra liv. Så för att slippa vara i samma hycklargäng som Al Gore slutade jag att flyga.

Betyder detta att jag är en ängel? Som har rätt att propagera hur andra borde göra? Knappast. Bortsett från det faktum att det är rätt verkningslöst att säga åt andra vad de ska göra, ska man inte lura sig själv att man är ren bara för att man har goda ambitioner.

Det spelar nämligen inte så stor roll hur intensivt du bryr dig om att minska din klimatpåverkan. Hur grön och ekologiskt medveten du än är – ditt ekologiska fotavtryck kommer sannolikt att vara lika stort som någon som inte bryr sig alls. Det kan mycket väl vara större. Det visar en rad nya vetenskapliga studier som undersökt sambandet mellan graden av miljöengagemang och resursförbrukning. Det finns två förklaringar till att det är så.

Den ena är att våra möjligheter att påverka genom hur vi konsumerar och lever är rätt begränsade. Vilket beror på att den stora delen av våra ekologiska fotavtryck kommer från det system vi befinner oss i – samhällsstrukturen i sig. Jag testade att göra Världsnaturfondens klimatkalkylator och fyllde i de bästa alternativen rakt igenom: ingen konsumtion, inga resor, minsta möjliga energiförbrukning och så vidare. Resultatet blev att jag lever som vi hade 2,3 jordklot och att mina utsläpp är minst fem gånger högre än vad de borde komma ner i. Det betyder inte att det är meningslöst att anstränga sig, men att det inte gör så stor skillnad som vi skulle vilja.

Den andra förklaringen är att i den mån som vi kan påverka så hjälper det inte så mycket att köpa grönt, det som påverkar allra mest är hur mycket vi köper. Eftersom miljömedvetenhet i regel hänger ihop med högre utbildning vilket i sin tur ofta innebär högre lön kommer de mest miljömedvetna också vara de som konsumerar mest, vilket äter upp vinsterna av deras gröna val.

Det här kan ju låta hopplöst och det är det också. Så länge vi har ett system som är extremt resurskrävande i sig och som dessutom har som överordnat mål att varje år få konsumtionen att öka kommer alla ansträngningar som görs att vara förgäves. Vi fortsätter att såga i den gren som vi sitter på, med en krav-märkt såg. Först när vi ger upp den religiösa tron på evig ekonomisk tillväxt och får politiken att handla om mer tid i stället för mer pengar finns något som kan likna ett hopp.

Så länge fortsätter jag att själv minska den tid jag lägger på att dra in pengar för att i stället skaffa mig mer fri tid. Den kommer väl till pass när jag tar tåget.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV DAVID JONSTAD:

Jakten ett motgift mot konsumtionshetsen

Suget efter mer liv i livet som Madicken

Stäng av medierna och hitta ditt inre lugn

LÄS MER KULTUR

Annons