Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

DD testade dansgolvet i Malung

Annons

Hur gör man? Vem gör man? Och får man säga nej till en dans? Dansbanorna i Malung är fyllda av dansanta människor från hela Sverige. Det verkar så lätt, men de oskrivna reglerna är många.

Jag hinner inte mer än ta några kliv in under taket på dansbana 3 förrän jag får en klapp på axeln och blir uppbjuden. Eftersom jag hört att det är tabu att tacka nej och för att jag bestämt mig för att ge dansbanan en chans, tackar jag ja till Ronny Jonsson från Lidköping. Titanix spelar en lugn låt och Jonny tar tag i mig och trycker mig intill sig. Mina kinder blossar och jag frågar om vi inte kan hålla varandra i händerna istället.
- Det är bara för nybörjare, säger Ronny.
- Men jag är nybörjare, säger jag tafatt och försöker hänga med i tryckarfoxtroten.
- Då är det väl tur att vi inte gnussar då, säger Ronny.
- Gnussa, vad är det? frågar jag och vill bita mig själv i tungan.
För självklart vill Ronny visa vad gnussa är. Jag hinner inte reagera förrän han trycker sin mun och kind mot min panna och ”gnussar”. Svetten bryter fram i min panna. Står jag här och gnussar med en medelålders man jag inte känner?
- Vi kanske kan skippa det här med gnussandet, mumlar jag mot hans krage och Ronny lossar lite på greppet.

Vi småpratar istället och han berättar att han är här främst för att dansa och inte för att jaga fruntimmer. Han informerar också om att det är sed att dansa minst två danser med uppbjudande partner, ”men de unga kör med fyra”.

När jag tackat Ronny för dansen ger jag mig ut i friska luften igen. På dansgolvet är det säkert 40 grader varmt. Utanför dansbanan pågår spanandet. Man märker direkt vilka som är singlar och vilka som är par. Den oskrivna regeln om att inte säga nej gör mig nervös och jag passar på att spana in mot dansgolvet istället. Paren virvlar runt unisont i en cirkel, ett färgglatt pariserhjul under tak. Även storvuxna karlar rör sig lätt över dansgolvet och i denna svettiga gröt av människor osar energin. Det är många unga människor som ger buggandet en seriös omgång, medan de äldre gnussar sina pannor mot sin partner och rör sig mer formellt.

Titanix blir avbytta av Scotts och jag blir uppbjuden till en bugg. Kommer buggkursen i lågstadiet hjälpa mig genom denna prövning? Armarna går som dragspel och fötterna försöker att inte krocka med alla andra fötter som vill åt mitt håll. När jag inser att jag inte ska brotta ner min danspartner och borde slappna av istället går det lättare och precis när dansen är slut känner jag en barnslig kick av storslagenhet. Ikväll har jag klippt navelsträngen. Och det var ju inte så farligt.

CECILIA BURMAN
023 475 23
noje@daladem.se