Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De ideologiska slutsatserna av Utöya

Annons

Det är på dagen två år sedan en terrorist steg iland på den lilla ön Utöya och dödade 69 unga socialdemokrater.

De flesta av oss minns den där fredagen, var vi befann oss och vad vi gjorde. Sommaren klövs på mitten när dimensionerna av detta terrordåd sakta men säkert gick upp för oss. Chocken blev än större när det visade sig att det var en norrman som begått dessa politiska mord; hela vår varseblivning är sedan länge programmerad för dåd med islamistiska förtecken och jag minns fortfarande hur överraskad jag blev när det första signalementet på gärningsmannen kom: en högerextremist, ja, en islamhatande, etniskt norsk medborgare begick dessa dåd.

Allteftersom veckorna gick och vi alla, var och en på sitt sätt, försökte sörja med det norska folket och de anhöriga, växte hos många en känsla av att detta ofattbara terrordåd skulle bli en vattendelare, både moraliskt och politiskt. Vem skulle efter detta mördande med gott samvete kunna lägga sin röst på Fremskrittspartiet i Norge eller Sverigedemokraterna i Sverige?

Inte för att dessa partier har något direkt att göra med de vanvettiga tankar som uppstod i huvudet på Anders Behring Breivik – men många insåg nog ändå att partier av det slaget bidragit till att forma den främlingsfientliga tidsanda där högerterrorism är ett möjligt utfall.

Massakern på Utöya borde ha blivit en vändpunkt, markerat ett uppvaknande och blivit startpunkten för en ny medvetenhet.

Två år senare inser jag hur överoptimistisk den analysen var. I Europa har högerextremismen – eller fascismen som vissa forskare föredrar att kalla det – vuxit i flera krisdrabbade länder, framförallt Grekland. I Ungern hörs från parlamentet antisemitiska tonfall och islamofobin frodas över hela kontinenten.

I Sverige kunde ledande representanter för Sverigedemokraterna i höstas gå omkring med järnrör på Stockholms gator och förolämpa invandrare och kvinnor och ändå gick SD framåt i mätningarna. I Norge är det val i början av september. Allt tyder på ett maktskifte. Höyre går bra och det gör även Fremskrittspartiet, som i mätningarna inkasserar runt 15 procent av väljarna.

Socialdemokraterna, under Jens Stoltenberg, har problem och naturligtvis har alla de fakta som framkommit om hur uselt polisinsatsen den där ödesdigra dagen genomfördes bidragit till det minskade förtroendet.

Trots det är det ändå svårt att förstå att den norska väljarkåren inte dragit klarare slutsatser av Utöya. Det var ett ideologiskt terrordåd. Behring Breivik kan betecknas som en militant konservativ, antifeminist eller fascist – men så mycket är klart att hans främsta måltavla var just socialister.

När han avlossade sina dödande skott ropade han mot de försvarslösa ungdomarna ”Dö, marxister” och i det ropet ekade hela den mobiliserade högerextrema värld som vuxit fram de senaste tio, femton åren.

Den världen speglar på ett groteskt och förvridet sätt den massivt ökade otryggheten i spåren av en kapitalism och en marknadsekonomi som löper amok och tar allt mindre sociala hänsyn och den speglar, lika förvridet, den konservativa våg som sköljt över världen efter terrordådet den elfte september.

Västvärlden har blivit alltmer konservativ det senaste årtiondet. Kriget mot terrorismen har sanktionerat en fientlig syn på allt främmande men inte bara det: Allt progressivt tänkande, ja all vänsterideologi har försvagats kraftigt under samma period. Och då ska man ha klart för sig att den islamska fundamentalism som kan sluta i terror också är ett uttryck för just radikal konservatism.

Både välfärden och medvetanden har privatiserats under de senaste tio åren. Europas socialdemokratiska partier har mer eller mindre övergett kampen för full sysselsättning – i vart fall i praktiken – och social jämlikhet och när dessa frågor övergivits har istället de sekundära frågorna om etnicitet och invandring för alltför många människor blivit de centrala spörsmålen. Det har högerextremismen tjänat på.

När vänstern och arbetarrörelsen slutar diskutera ojämlikhet och klass- och könsorättvisor – då vädrar de konservativa och de högerextrema morgonluft.

Antagligen begick den norska socialdemokratin ett stort misstag när man bestämde sig för att nästan enbart tala om Breiviks terrorhandling som ett angrepp mot Norge. Det gjorde man för att hela och samla nationen och det är naturligtvis begripligt. Samtidigt har det bidragit till att bevara och förstärka just de konservativa och nationalistiska värdestrukturer som faktiskt bildade jordmånen för Breiviks terror.

På årsdagen av det fruktansvärda terrordådet är det naturligtvis sorgen och eftertanken som måste stå i centrum. Men den stora uppgiften kvarstår: att se de ideologiska mönstren i dådet och att dra slutsatser av det. Västvärlden hemsöks av konservativa tankemönster som befrämjar högerextremismen. Det motmedel vi har är ideologisk medvetenhet.

Utöya två år efteråt.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se