Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De subtila protesterna är ofta effektivast

När höjdhopperskan Emma­ Green Tregaro målade sina naglar i regnbågens färger blev det en medial världshändelse. Denna politiska protest mot de ryska anti-gaylagarna borde bli en klassiker i de politiska protesternas historia – för sin underbara subtilitet.

Annons

Den kan naturligtvis inte mäta sig med vad de två svarta amerikanska löparessen John Carlos och Tommie Smith en gång gjorde, när de vid prisutdelningen på 200 meter i OS i Mexico 1968 höjde sina nävar mot himlen i en symbol för de svartas kamp i USA. Det ledde till enorm uppståndelse och John Carlos fick ta emot dödshot. Emma Green Tregaros protest är ändå släkt med de svarta löparnas: Inte ett ord utsagt, bara en gest.

Sådana subtila protester är ofta långt mer effektiva än de som verkligen är övertydliga. Jag vet inte hur mycket den ryska publiken, på arenan och framför sina TV-apparater, uppfattade av det där - och jag fruktar att ryska media inte rapporterade så vettigt om det. Men på sociala media har protesten säkerligen nått långt. Och Putin går väl omkring och skakar av ilska.

Visst kan man tycka litet synd om den ryska stjärnan Jelena Isinbajeva, som antagligen skickades fram av högre makthavare för att kritisera protesten. Samtidigt hördes det ju i hennes första kommentarer hur efterblivet detta Ryssland är när det gäller syn på homosexuella.

* * *

Torsdag kväll. Jag tittar försiktigt ut över ett bråddjup. Därnere: Sergels torg, fullt av folk, en dansuppvisning pågår. Jag ser ut över den annars döda innerstan. Den har levt upp under en kulturfestival.

Jag står på taket till Kulturhuset i Stockholm. Där finns en scen där man visar film och håller litterära samtal. Och jag är där för att samtala med för fattaren Torbjörn Flygt om hans författarskap. Kanske var det faktiskt denne Flygt som kom att inleda den långa raden av klasskildringar som de senaste tio åren exploderat i svensk litteratur. I Underdog, från början av 00-talet, skildrade han sin arbetarklassuppväxt i Malmö. Porträttet av den ensamstående modern i romanen satte sig hos massor av läsare. Under samtalet berättade han att han genom åren fått många brev från just ensamstående mammor som känt sig stärkta av det porträtt han gav i Underdog.

För några år sedan kom han med uppföljaren Outsider. Också där spelar mamman en ganska stor roll. Oförglömlig är skildringen av den morgon när familjen får veta att Olof palme blivit skjuten. Mamman och barnen hade ju traskat i förstamaj tåg med Olof Palme i spetsen. Hela kvarteret hade den dagen stannat till. Och nu var han död. Mamman är förkrossad.

Flygts senaste roman, den kom i april, heter Var man. När jag läste den tyckte jag att jag stirrade ut över ett bråddjup. Den handlar om en far som drabbar ihop med en pappa. Tomas, en äldre, litet bufflig entreprenörstyp har en gång gjort Sara med barn, men sedan lämnat henne.

Nu vill han söka upp henne. Men hemma i lägenheten är bara hennes nuvarande sambo, Kim. Pappan, som tagit hand om barnet, läst sagor och varit den som är närvarande går in i en strindbergsk maktkamp med Tomas, som hävdar sin rätt som biologisk far. Var man är inte så där överdådigt fyrverkeri av personer och språkglädje som Underdog eller Outsider. Men den är gastkramande och ställer en rad frågor om vad föräldraskap egentligen är

* * *

Bilder av de döda och de sörjande i Kairo. Det går knappt att titta på dem. Det är en avgrund. Hundratals döda – och ett hopp om ett annat samhälle som dog där. Den egyptiska militärapparaten kliver allt tydligare fram. Det har varit sorgligt att se hur även liberaler och vänsterfolk sett den blodiga militärinsatsen som nödvändig, och till och med som ett uttryck för foikets vilja. Den egyptiska militären mottar varje år 1,4 miljarder amerikanska dollar. Utan dessa pengar skulle denna militärapparat inte fungera. Stormakternas skugga faller över de döda.

Militär som beskjuter civila - jag ställer det mot den subtila protesten i Moskva-VM. Det är som två skilda språk, två världar, två sätt att vara människa.

Göran Greider
goran.greider@daladem.se