Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Coronaviruset prövar våra samhällssystem

Annons

I dessa dagar, i Coronavirusets spår, blottläggs sårbarheten i våra samhällen väldigt tydligt. Beredskapen att hantera det oväntade och framför allt förmågan att mobilisera nödvändiga resurser när ett oförmodat hot dyker upp, är ett mått på hur väl ett system fungerar. Det gäller såväl i det lilla som i det stora. Samma sak gäller på individnivå som för komplexa samhällssystem och globalt för mänskligheten som helhet.

Vi kan nu tydligt se hur olika nationer och nationella system möter det aktuella hot som covid-19-pandemin utgör. Auktoritära stater och regimer präglade av korruption har en tendens att avfärda hotet eller dölja omfattningen smittade, i den mån man över huvudtaget har koll på situationen. För dessa regimer är herraväldet det centrala och vid varje antydan om bristande kontroll måste tumskruvarna dras åt på ett eller annat sätt och fakta döljas.

I stater med utpräglat högerpopulistiska ledare ser vi istället en tydlig benägenhet till bagatellisering som initial reaktion med katastrofala följder i form av snabb samhällsspridning som resultat då snabba och effektiva insatser inte sätts in från början. Här träder primitiva försvar in när myten om den egna förträffligheten hotar att krackelera och inga slagfärdiga enkla lösningar finns till hands. Med bristfälliga sjukförsäkringssystem riskerar smittan spridas ytterligare ohejdat då människor tvingas arbeta trots sjukdom för att få mat för dagen.

Man tror att handel och resemönster kommer att påverkas för lång tid framåt

I konfliktområden som Syrien och Yemen och deras tillflyktsområden finns över huvudtaget ingen samordning eller några organisatoriska resurser för coronatestning eller att överblicka omfattningen och konsekvenserna av en smittspridning.

Däremot har ett land som Singapore med en hög organisationsgrad på ett snabbt och effektivt sätt fått grepp om smittspridningen, trots den tydliga exponeringen mot Kina som en av de främsta handelspartnerna. Här insåg man allvaret från början med SARS-epidemin i färskt minne.

Hur fungerar det då i vårt land? Även Sverige har en hög organisationsgrad och en tradition av utbyggda myndigheter och institutioner med experter som ges stort inflytande på samhälliga åtgärder. Vi har även ett välutvecklat sjukförsäkringssystem (även om försämringar stegvis skett på senare år) som tillfälligt kommer att utökas genom det borttagna karensdagsavdraget.

Dock blottläggs uppenbara brister i framför allt materielförsörjningen inom sjukvården. Den långtgående marknadsliberala trenden med ”just in time-leveranser” har inneburit att tillräckligt med skyddsutrustning inte går att uppbringa och att bristerna kommer att vara allvarliga om många behöver intensivvård samtidigt. Hur kritiskt detta problem egentligen är har sekretessbelagts av säkerhetsskäl. Även sjukvårdens personalorganisation visar sprickor i fasaden med brist på framförallt sjuksköterskor på många håll som innebär uppenbara kapacitetsproblem.

Det intressanta är att coronaviruset i sin primitiva framfart med bara egen överlevnad och fortplantning för ögonen, saknar ideologisk inriktning och politiska sympatier, men mycket tydligt visar på svagheter och brister i de politiska systemen. Inte minst ställs det internationella samarbetet under lupp nu när detta har blivit ett globalt problem.

Coronapandemin är inte politisk men prövar vilken politik som är hållbar.

Experter spår att coronaviruset kommer att cirkulera i återkommande offensiver under åtminstone ytterligare ett par år om inte smittspridningen hejdas nu och viruset helt kan stoppas. Man tror att handel och resemönster kommer att påverkas för lång tid framåt. Världsekonomin har redan nu drabbats och följdverkningarna finns det ingen som idag kan överblicka.

En förhoppning är, även om vi lyckas begränsa smittspridningen nu, att detta blir en tillräcklig stark väckarklocka för att se över så att de försörjningssystem som skall tillförsäkra att nödvändiga resurser i form av mat, energi, sjukvård, kommunikation och transporter, kan fungera även vid stängda gränser och med en stor del av befolkningen utslagen av sjukdom eller av andra orsaker.

Ytterligare en förhoppning är att Sverige ihop med andra länder bidrar med medel för att kunna producera och distribuera ett fungerande vaccin till alla som behöver utan kostnad. Den fristående icke-kommersiella och fondfinansierade organisationen The Coalition for Epidemic Preparedness Innovations (CEPI) har redan nu lovande kandidater till fungerande vaccin, men är i behov av ytterligare cirka 20 miljarder kronor för att nödvändiga tester, massproduktion och distribution till alla behövande skall kunna genomföras. Två miljarder för Sverige, ihop med nio andra länder skulle i sammanhanget vara ett billigt pris.

En sista förhoppning är att vi framöver skall inse värdet av, och i större utsträckning värna, starka och självständiga demokratiska myndigheter och institutioner med befogenhet att vidta åtgärder inom sitt ämbetsområde utan politiska motiv; det vi kallar utvecklad maktdelning.

När samhället ställs inför ordentliga prövningar kan vi inte räkna med att marknadskrafterna eller maktfullkomliga nationalistledare kommer att rädda oss medborgare ur svårigheterna. Då måste vi istället lyssna på myndigheters sakliga expertbedömningar och väcka en generell solidaritet i samhället. Coronapandemin är inte politisk men prövar vilken politik som är hållbar.

Gunnar Smideman

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips