Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: En nedrustad äldreomsorg har försvårat krisen! Tre forskare kräver att äldreomsorgen prioriteras nu!

Ensamhet försämrar livskvaliteten och har samband med en ökad risk för psykisk och fysisk ohälsa samt dödlighet. Ofta ges en bild i media av att ensamheten skulle vara särskilt utbredd i Sverige och öka kraftigt. Detta stämmer inte. I ett europeiskt perspektiv är förekomsten av ensamhet låg bland äldre personer i Sverige och andelen som upplever ensamhet har varit stabil under flera årtionden.

Nu uppmanas dock äldre personer att isolera sig och yngre personer uppmanas att inte besöka äldre personer. Även om dessa åtgärder är nödvändiga i rådande situation så är de förenade med en uppenbar risk för ökade nivåer av ensamhet. Social isolering är en stor riskfaktor för ensamhet och i sig en riskfaktor för ohälsa och dödlighet.

Uppmaningen att äldre personer ska isoleras kommer i en situation då äldreomsorgen under ett par årtionden har varit föremål för kraftiga nedskärningar. Ungefär var tredje plats i särskilt boende har försvunnit sedan år 2000 samtidigt som antalet äldre personer i befolkningen har ökat.

Uppmaningen att äldre personer ska isoleras kommer i en situation då äldreomsorgen under ett par årtionden har varit föremål för kraftiga nedskärningar. Ungefär var tredje plats i särskilt boende har försvunnit sedan år 2000 samtidigt som antalet äldre personer i befolkningen har ökat. Detta betyder att även mycket sköra och sjuka personer med stora omsorgsbehov bor kvar i det egna hemmet.

Neddragningen av särskilt boende har dock inte kompenserats av en motsvarande utbyggnad av hemtjänsten.

Istället är det anhöriga som ger den mesta hjälpen till äldre personer. Makar står för en stor del av denna hjälp, det vill säga personer som oftast själva är äldre och nu uppmanas isolera sig i hemmet. Barn till vuxna personer hjälper också äldre personer i stor omfattning, inte minst de personer som saknar en partner. Utan dessa insatser skulle äldre omsorgen vara ohållbar. Denna omfattande hjälp kan naturligtvis inte upphöra i det här läget, trots att uppmaningen är att inte besöka äldre personer.

En del äldre personer köper hjälp med inköp av mat eller städning genom så kallade RUT-tjänster. Det är framför allt personer med mindre omsorgsbehov och något högre inkomster som väljer detta alternativ. Företag som levererar RUT-tjänster har dock inte i uppgift att följa upp om det finns behov av utökad hjälp.

En del av de äldre personer som hittills har klarat sig på egen hand saknar anhöriga eller har anhöriga som bor långt bort. Under de senaste veckorna har initiativ tagits av enskilda medborgare för att hjälpa sina äldre grannar att handla mat och uträtta ärenden. Även frivilligorganisationer gör sådana insatser. Dessa insatser är förstås välkomna, men de förändrar inte på något vis att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att äldre personer som är i behov av hjälp får det.

Hur ska då äldre personers sociala behov mötas? Flera reportage har visat hur personal på särskilda boenden hjälper äldre personer att kommunicera med familj och vänner på nya sätt, såsom genom videotelefoner. Det stora fokuset på särskilda boenden ger dock en skev bild av verkligheten, eftersom det bara är en minoritet av de allra äldsta som bor på särskilt boende.

Idag bor 88 procent av alla personer i åldern 80 år eller äldre i ordinärt boende. Endast 22 procent av samtliga i den åldersgruppen får hjälp av hemtjänsten.

Hemtjänstmottagarna kan möta ett stort antal personal varje vecka med begränsade möjligheter att utveckla djupare relationer med någon av dem. Personalkontinuitet är en förutsättning för trygghet.

De personer som får hemtjänst har åtminstone någon social kontakt även i dessa tider. Dock har personalkontinuiteten blivit allt lägre i hemtjänsten. Det betyder att hemtjänstmottagarna kan möta ett stort antal personal varje vecka med begränsade möjligheter att utveckla djupare relationer med någon av dem. Personalkontinuitet är en förutsättning för trygghet och kvalitet i omsorgen. Att omsorgen har blivit fragmentiserad är direkt olämpligt för sköra, utsatta och lätt insjuknande äldre personer.

Redan innan Corona-pandemin fanns det med andra ord inte mycket utrymme för att möta äldre personers sociala behov inom den svenska äldreomsorgen. Med en ökad sjukskrivning bland personalen på grund av risken för smittspridning lär utrymme för socialt utbyte knappast bli större i nuläget.

I normala förhållanden är de allra flesta äldre personer socialt aktiva. De umgås med släkt och vänner. De deltar i olika fritidsaktiviteter, gör frivilliginsatser och passar barnbarn. De flesta äldre personer är alltså vana vid att leva ett socialt aktivt liv. Nu isoleras de.

Det finns också en grupp äldre personer som även innan Corona-krisen var socialt isolerade och upplevde ensamhet. Vanligtvis anordnas olika aktiviteter av kommuner och frivilligorganisationer i syfte att bryta isolering och minska ensamhet bland äldre personer, även om det finns begränsat med forskning om effekterna av sådana aktiviteter. De flesta av dessa aktiviteter är nu inställda och detta är knappast rätt läge att anordna sociala aktiviteter för äldre personer.

Det finns inga enkla lösningar på problemen som uppstår i och med att äldre personer nu ska isoleras. En sak är dock säker: de senaste årens kraftiga neddragningar inom äldreomsorgen har inte rustat oss för att möta den kris vi nu är mitt i. I slimmade organisationer finns lite utrymme för annat än de mest basala behoven – och fysiska och medicinska behov brukar väga tyngre än sociala behov.

En sak är dock säker: de senaste årens kraftiga neddragningar inom äldreomsorgen har inte rustat oss för att möta den kris vi nu är mitt i.

En lärdom är därför att större resurser behöver avsättas för äldreomsorgen – både för att skapa utrymme för att tillgodose sociala behov och för att möta den fortsatta ökningen av antalet äldre personer i befolkningen.

* Kommunerna måste försäkra sig om att varje enskild äldre person vet var de ska vända sig för hjälp med matinköp och annat när sådana behov finns.

* Anhöriga som hjälper äldre personer ska ha legitimitet att fortsätta besöka sina närstående och fortsätta med dessa insatser.

* Arbetet med att utveckla äldreomsorgen måste fortsätta och stärkas, inte minst behövs en större personalkontinuitet.

* Sociala behov måste ges större tyngd inom äldreomsorgen.

* Satsningen på sociala aktiviteter med och för personer som står utanför äldreomsorgen måste åtföljas av forskning som undersöker om sådana aktiviteter faktiskt har någon effekt i form av minskad ensamhet.

Lena Dahlberg, docent i socialt arbete vid Högskolan Dalarna och Karolinska Institutet

Carin Lennartsson, docent i sociologi vid Karolinska Institutet

Kevin McKee, professor inom äldreområdet vid Högskolan Dalarna