Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Existentiella perspektiv på coronasituationen: "Kan vår instängdhet öppna upp mot något annat?"

Kan stängda gränser mot andra länder och veckor i karantän öppna upp mot något annat? Finns det ett liv bortom corona och hur ser det i så fall ut?

Den situation en stor del av befolkningen världen över befinner sig i just nu, samtidigt och i stort sett utan undantag, väcker insikter till liv om den belägenhet som vi som människor egentligen alltid befinner oss i. Vi lever våra liv under samma mänskliga grundvillkor.

Coronapandemin med dess följder är en kollektiv existentiell gränssituation

Filosofen Karl Jaspers menar att vi under livets gång hamnar i situationer som innebär att våra tidigare antaganden om oss själva och om livet plötsligt ruckas och ifrågasätts av oss – vi befinner oss i ett läge och på en plats i tillvaron där inget vi känner till om oss själva och världen längre gäller.

Han kallar detta för existentiella gränssituationer. Man kan nog, utan att övertolka hans begrepp, säga att coronapandemin med dess följder är en kollektiv existentiell gränssituation. Omständigheterna kring gränssituationerna i människors liv kan se olika ut, ändå är själva kärnan i gränssituationen densamma oavsett om det handlar om att förlora en människa som står en nära, att få ett allvarligt sjukdomsbesked eller någon annan förlust som innebär en stor livsförändring för oss.

I gränssituationen inser vi att vi är människor, människor med begränsningar. Den yttersta och absolut tydligaste gränssituationen för människan är enligt Jaspers döden. Många av oss har ännu inte drabbats av coronaviruset på så sätt att vi själva förstått hur existentiellt hotande andnöd kan upplevas, eller förlorat någon vän eller anhörig i sjukdomen. Ändå påverkas vi mer eller mindre omedvetet av den skrämmande situationen som rullas upp inför våra ögon i media, med bilder på massgravar i New York, vårdpersonal som ser ut som rymdvarelser och dagliga presskonferenser där antalet döda i Sverige uppdateras. Vänner till mig berättar att de drömmer mardrömmar och att deras barn drabbas av bacillskräck och undrar om de någonsin kommer att få gå i skolan igen.

Många ungdomar har i och med en växande insikt om den klimatkris vi står inför upplevt att de befinner sig i en existentiell gränssituation. I och med denna viruspandemi kanske fler (vuxna) får upp ögonen för den kollektiva upplevelsen av att stå i ett vägskäl och ställa sig frågan, hur vill vi leva egentligen?

Inom den existentiella filosofin behandlas frågorna om vad det innebär att vara människa.

Ett av livsvillkoren är att vi som människor ytterst är ensamma. Läkare och forskare som följt människor som är döende menar att en existentiell kris kan uppstå när människan upplever att den trygghet hon byggt upp för att hålla insikten om denna ensamhet, rämnar. När våra försvar mot dödens realitet inte räcker till, när vi inser att vi måste möta den ensam väcks ofta existentiell ångest. Tomas Sjödin, pastor och författare som suttit vid många människors dödsbädd, berättar vad majoriteten av samtalen handlar om; kärleken och relationerna. Den kärlek man fick eller inte fick, barnen man fick eller inte fick. Aldrig att någon grämer sig över de där listerna som aldrig kom upp i vardagsrummet. De oväsentliga detaljerna försvinner. Det viktiga blir tydligt, och det enda som är värt att tala om är de existentiella frågorna. Gränssituationerna ger oss perspektiv på våra liv. I bästa fall vågar vi möta dem och ta till oss av vad de kan ge oss, innan det är dags för oss att summera våra liv.

Jaspers menar att det är först när vi själva drabbas av en gränssituation som vi kan förstå vad den handlar om eller hur vi kommer reagera på den. Innan dess kan vi bara spekulera om hur vi tror vi ska tänka, känna och handla.

En människa som gått igenom svår förlust, vet att den är unik och att ingen annan kan känna och förstå precis hur den människan känner och tänker. Insikten om det ger en ödmjukhet, men också ett mod att möta en annan människa där hon befinner sig. Närvaro och omtanke är det som kan vara betydande, att känna att man inte lämnas ensam med sin maktlöshet och hjälplöshet; att man kan vara "ensamma tillsammans."

En kollega berättade om en student som i dagarna sökte intervjupersoner för att göra en studie om ungas syn på döden. Gensvaret blev enormt. Den kollektiva gränssituationen väcker medvetenhet om det som vi annars håller ifrån oss.

Vi står nu mitt i den där existentiella gränssituationen, då det blir så tydligt att själva grundförutsättningen för att vara människa, att äga ett liv, står utanför vår kontroll. Den medicinska utvecklingen har gjort att vi länge räknat med att vaccin, antibiotika och avancerad sjukvård står emellan oss och döden. Vad kan då förändra oss denna situation? Jaspers menar att det finns något mer än insikten om vår begränsning i gränssituationen. Det paradoxala i gränssituationen är att det kanske finns något mer att upptäcka om livet där vid gränsen. Vid en gräns lämnar vi något bakom oss, livet så som vi hittills känt det. Vid en gräns står vi också inför något annorlunda, något vi är inte är bekant med. Det blir som en terminal, där vi reser mot något nytt.

Det är många som kan berätta om kriser och förluster i deras liv som de önskat att de sluppit genomleva. Ett barn som dör. Ett liv där våld satt spår i både kropp och själ. Drömmen om en familj som gått i kras. Sjukdomen som innebar förlust av förmågor och identitet.

Från den terminal vi befinner oss på just nu handlar det om en möjlighet att göra en resa inåt, mot en insikt om vad det innebär att vara människa

Många är de människor som kan vittna om att förlusterna kan bli till något som fördjupar oss. Just nu kan vi inte bege oss till en flygterminal och göra de där resorna till andra kulturer och möten med andra människor och på så sätt utvidga våra erfarenheter. Från den terminal vi befinner oss på just nu handlar det om en möjlighet att göra en resa inåt, mot en insikt om vad det innebär att vara människa. Att vi som människor är begränsade och sköra. Att det samhälle vi byggt upp är skört. Att inse det kan leda till en sorg, för det innebär en krackelerad syn på oss själva. Samtidigt kan den insikten innebära att vi istället för att snickra på ett skyddande skal och intala oss att vi är osårbara, kan hjälpa oss se storheten i vad det är att vara människa. När vi nu får acceptera begränsningar i vår annars så fria tillvaro, framstår vad som är mest betydelsefullt i våra liv. Att vi lever, att vi har hälsan, våra relationer och våra medmänniskor. Att se att vi inte kan kontrollera livet är kanske något av det svåraste vi kan göra. Gränssituationerna i livet kan ge oss insikt om detta livsvillkor, som vi sällan vill acceptera, men om vi gör det, kanske vi lever våra liv med lite mer närvaro och intensitet, genom att möta oss själva och varandra i de där frågorna utan givna svar, de existentiella frågorna. Vad är egentligen viktigt och meningsfullt? För dig? För mig? Mitt i paradoxen; Livets oberäknelighet och vårt behov av en känsla av sammanhang och gemenskap behöver vi inte stå ensamma, för vi delar alla samma villkor. Vi kan vara ensamma, tillsammans.

Ann-Kristin Mimmi Eriksson

doktor i hälsovetenskap, adjunkt i religionsvetenskap vid Högskolan i Gävle

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips