Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: LSS: Samhällskontraktet till funktionsnedsatta är brutet

Annons

I Sverige 2019 är samhällskontraktet brutet till alla som fötts med eller förvärvat allvarliga funktionsnedsättningar. De rättigheter och möjligheter som gavs funktionsnedsatta i och med instiftandet av LSS 1994, och de ambitioner som lagens andemening gav uttryck för - de har offrats på en politisk cynisms altare.

Under åren har temat för den ekonomiska problemformuleringen skiftat. Det har varit fokus på kostnadsutvecklingen, på fusk och på vinster i välfärden. Men det har egentligen bara varit olika medel för samma mål – att kostnaderna för LSS i allmänhet och personlig assistans i synnerhet måste minska. Konsekvensen har blivit att antalet personer med rätt till assistans stadigt minskar och beräknas göra så även fortsättningsvis fram till 2022, enligt regeringen. Anledningen till det är huvudsakligen att det är oerhört svårt att beviljas assistans som nysökande idag.

Under 2018 avslogs 83 procent av samtliga förstagångsansökningar helt. Mellan 2003 och 2015 var antalet personer där assistansersättningen av någon orsak upphört (som exempel dödsfall eller flytt till särskilt boende) endast fler än antalet nybeviljanden ett år. Därefter, 2016 till 2018 är antalet som förlorat sin assistansersättning totalt 1 689 fler än nybeviljanden.

Statens kostnader minskar alltså som en naturlig följd av att antalet personer som ”kostar pengar” inom försäkringssystemet minskar. Men personerna finns ju kvar – vad händer med dem?

Vissa hamnar hos kommunerna. När Försäkringskassans biståndsbedömare knuffar personer utanför de 20 timmar av grundläggande behov som krävs för att kvalificera sig för statlig assistansersättning, så övergår ansvaret till kommunerna. En minst sagt oroande utveckling för de assistansbehövande och anhöriga som berörs, med tanke på att många kommuners ekonomi är under oerhörd press. 2019 gick cirka 25 procent av kommunerna med förlust, 2019 beräknas antalet närma sig 40 procent och många kommuner larmar nu om hårda sparbeting med risk för nedlagda skolor, äldreboenden och varslad personal. Att detta även kommer att minska kommunens benägenhet att bevilja personlig assistans är ingen vågad gissning.

Andra hamnar helt utanför systemet. Inte sällan då små barn och unga med omfattande omsorgsbehov där ansvaret helt faller på föräldrarna. Givetvis har föräldrar ett ansvar sina barn, till och med ett tungt sådant. Men någonstans finns en rimlighetens gräns och den passeras med råge av alla de som idag lever med funktionsnedsatta barn. Det finns många anhöriga som slutar sina arbeten, vakar hela nätter i skift, gör allt de kan och lite till. Det är inte bara de assistansbehövande som samhället sviker idag utan också deras familjer.

Idag vittnar många föräldrar om att den stora skräcken är inte att överleva sitt barn, utan att inte göra det. För hur ska barnet klara sig? Vem ska ta hand om hen den dagen föräldern eller föräldrarna inte längre finns där?

Vi som samhälle har ett ansvar och ett samhällskontrakt att leva upp till. Inom detta måste rymmas rätten för föräldrar till funktionsnedsatta barn att vara rädda för att överleva sina barn. Inte tvärtom.

Daniel Lindkvist, fristående LSS-debattör

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips
Annons