Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Myter har alltid haft inflytande i politiken

Annons

Björn Wiman belyser i DN den 1 februari en pågående diskussion om myternas ökade inflytande i politiken. Tesen är att högerpopulismens frammarsch på många håll i världen är ett resultat av en förmåga att bygga upp färgstarka myter som appellerar till människor som saknar tillit och hopp, i en alltmer komplicerad och skiktad globaliserad värld.

Mot myterna står sig fakta ganska slätt

Mot myterna står sig fakta ganska slätt, och skall högerpopulismens utbredning kunna hindras behöver den mötas med en minst lika levande och målerisk effektiv berättelse.

Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet, går i en artikel i förra veckan i svaromål med ett antal frågeställningar som problematiserar denna föreställning.

Men diskussionen om myternas betydelse i en politisk diskurs är långtifrån ny. Genom historien, allt sedan Platons dagar, finns dokumenterat en diskussion om den ”goda” berättelsens, narrativets, centrala plats i de politiska idéer som präglat den styrande makten eller rörelser med maktanspråk. De politiska ideologier, som dagens etablerade partier fortfarande hänvisar till, växte ursprungligen fram ur berättelser med olika perspektiv på de radikala samhällsförändringarna och dess effekter som framför allt skedde under industrialismens framväxt som en följd av upplysningstiden.

​Faktum är att såväl liberalism som konservatism och socialism är idéburna berättelser sprungna ur i stort sett samma epok och bygger alla på olika beskrivningar av innebörden i den tidens förändringar. Dessa ideologier var samtidigt, var och en på sitt sätt, ett svar på hur förändringarna skulle kunna kanaliseras och förvaltas rent politiskt. 

​1800-talet innebar enorma förändringar i levnadsförhållandena i västvärlden till följd av ändrade produktionsförhållanden. Den strukturomvandling som skedde slet i samhällskroppen genom nya kompetenskrav, urbanisering och migration, som löste upp etablerade sociala strukturer och normer. Som resultat av den maktlöshet många upplevde uppstod en rad problem i form av psykisk och fysisk ohälsa, sedeslöshet och missbruk som krävde ett samhälleligt svar. Inte minst uppstod ett nytt behov av svar på frågan om fördelning av makten över produktionsmedlen och de ökade resurstillgångar som industrialiseringen bidrog till. 

​Jeremy Bentam med sina adepter James och John Stuart Mill svarade på detta med frihetens berättelse. Genom att frigöra människor från den stränga moralen, från de patriarkala strukturerna, från kyrkans hegemoni och från orättfärdiga och orättvisa lagar skulle ett nytt och mer rättvist samhälle växa fram. Det var en god berättelse som också fångade in tidsandans strömningar och gav hopp om något bättre.

​Den irländske filosofen Edmund Burke och efterföljare som Otto von Bismarck och Francois-René de Cateaubriand tog utgångspunkt från franska revolutionens tumult och formulerade berättelsen om den naturliga ordningen med stabilitet, kontinuitet och trygghet till det invanda som ledord. 

En sådan politik skulle inte bara vara en motkraft mot högerpopulismens utbredning, utan framför allt kunna mobilisera för att ta tag i de svårigheter som många människor nu upplever att politiken står handfallen inför

​Karl Marx och Friedrich Engels, slutligen, berättade historien om samhällsförändringarnas lagbundenhet i den dialektiska materialismen, där en omvälvning av maktstrukturerna sker med nödvändighet till följd av att maktkoncentrationen och motsättningarna i ett samhälle når en kritisk massa. De berättade också den hoppfulla historien (för de stora folklagren) om arbetarklassens frigörelse och övertagande av produktionsmedlen som en nödvändighet till följd av det stora kapital som ackumulerats hos ett fåtal.

​Alla dessa tre dominerande berättelser formulerades utifrån en filosofisk bas med metafysisk utgångspunkt. Det var alltså i allt väsentligt ideologier grundade på omfattande teorier om naturens och materiens grundläggande beskaffenhet.

​Ingen av dessa ideologier är i sig empiriskt prövbar och står i så motto bortom sant och falskt. Däremot finns en förankrad grund, hos var och en, i en teori om verkligheten som spänner långt utanför det som utgör den praktiska politikens domäner. Såtillvida utgör de gedigna berättelser som kan sägas vara mer än myter.

​När man nu i debatten ställer myten mot fakta och diskuterar hur den starkt växande högerpopulismen skall bemötas förefaller det som man missar den viktiga poängen; nämligen vad i de etablerade ideologierna som ger relevanta svar på samtidens stora frågor.

Vi befinner oss idag i en liknande radikal omvälvning som under industrialismen. Det manuella arbetet har i stor utsträckning förlorat sin huvudroll och kapitalackumulering sker inte längre främst genom materiell varuproduktion. Det så kallade kunskapssamhället där data och kapitalförvaltning utgör en alltmer växande makt- och inkomstbas i en globaliserad ekonomi, ställer helt nya frågor som pockar på nya svar. Lägger vi till utmaningarna i miljöförstöring och klimatförändringar saknar de traditionella ideologierna relevanta svar. Dessa problem omfattas helt enkelt inte av deras metafysiska bas eller politiska berättelse som är sprungen ur en helt annan tidsålder.

​I avsaknad av gedigna övergripande samhällsanalyser som täcker in de väsentliga frågeställningarna, får mytbildning fritt spelrum. Det är då inte fråga om myt kontra fakta, utan myt som substitut för det gediget underbyggda narrativet. I det sammanhanget räcker inte partikulära fakta för att slå hål på myterna, då fakta och myt svarar mot helt olika behov. Myten får skapa en mening där ideologierna inte längre har några svar. Att möta detta behov av mening med enbart fakta kan aldrig nå någon framgång. Svaret är naturligtvis inte heller att respondera med konkurrerande myter då resultatet inte kan bli annat än en konkurrerande populism.

​Politikens dilemma idag är med andra ord inte faktaresistens hos stora väljargrupper eller avsaknaden av slagkraftiga myter, utan oförmåga att väva in nutidens stora frågor och utmaningar i en bärande och meningsfull kontext, där politikens inriktning framstår som följdriktig i ett narrativt sammanhang. Kort sagt saknas i allt väsentligt en ideologiskt förankrad politik som bygger på en meningsbärande teori, vars berättelse omfattar och förklarar den samhällsutveckling vi ser idag. En sådan politik skulle inte bara vara en motkraft mot högerpopulismens utbredning, utan framför allt kunna mobilisera för att ta tag i de svårigheter som många människor nu upplever att politiken står handfallen inför och som genererar en genuin oro för framtiden.

Gunnar Smideman

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips