Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Skolsverige drar en lättnadens suck

Så har den äntligen kommit, domen från Högsta Domstolen i det så kallade "brottargreppsmålet". Vid en första anblick en struntsak, men för samhället i allmänhet och för skolan i synnerhet ett otroligt viktigt avgörande.

2017, Lidköping, en 13-årig pojke har placerat en soffa i vägen för en dörr i en skola så att varken elever eller lärare kan komma till sina klassrum. Trots upprepade uppmaningar så vägrar pojken att flytta på sig. En gymnastiklärare, som också råkar vara elitbrottare, lyfter då helt sonika undan pojken och flyttar sedan soffan. Där borde saken enligt de flesta människor ha varit avklarad, men inte i dagens Sverige.

Enligt pojken, och framförallt pojkens föräldrar, så hade han blivit kränkt och kräver därför skadestånd av Lidköpings kommun. Barn- och Elevombudsmannen (BEO) driver sedan frågan genom hela domstolskedjan; Tingsrätt, Hovrätt och nu till sist Högsta Domstolen och nu har det slagits fast att pojken inte kan anses ha blivit kränkt.

Hela Skolsverige drar en lättnadens suck.

Alla väl fungerande samhällen bygger på en balans mellan rättigheter och skyldigheter, men i Sverige har vi idag en kraftig slagsida i denna balans

I en redan ansträngande arbetssituation med ökande krav från alla håll får du som personal i skolan lov att ta ett vuxenansvar och dra en gräns för vad som är okej eller inte. Inte minst barn med koncentrationssvårigheter och diagnoser behöver ordning och reda och tydliga spelregler för att klara skoldagen. Barnet i det aktuella fallet har en adhd-diagnos. Det är känsligt att som politiker lägga sig i och ha åsikter i frågor som dessa, och det tycker jag är typiskt för dagens Sverige. Alla väl fungerande samhällen bygger på en balans mellan rättigheter och skyldigheter, men i Sverige har vi idag en kraftig slagsida i denna "balans".

Det är bara politiskt korrekt att tala om rättigheter, och det är väldigt många som kräver dessa rättigheter av framförallt kommun, region och stat. Som respons tvingas det offentliga knyta upp enorma resurser på att handskas med dessa krav. Resurser som borde gå till våra kärnverksamheter i form av medborgarnytta istället. Det handlar också om den offentliga sektorns framtida attraktionskraft som arbetsgivare. Varför skall du som lärare, ambulanssjukvårdare eller polis behöva acceptera fysiska eller verbala angrepp på din arbetsplats? Är rättigheten att känna sig kränkt förbehållet bara vissa människor i samhället?

Jag tror inte att någon vill återgå till smäll på fingrarna med linjal och skamvrå, men jag tror att de flesta anser att det är de vuxna i form av lärare och rektor som skall vara ledare och bestämma vilka regler som gäller på en skola. Jag kanske är ett "barn av min tid", men denna gång anser jag att förnuftet har segrat.

Björn Ljungqvist (M)

Ordförande Barn- och Utbildningsnämnden Falu kommun

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips