Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Styr våra diagnossystem i psykiatrin till en sämre vård?

Psykisk ohälsa har blivit ett begrepp som med en allt ökande frekvens florerar i alla möjliga sammanhang. I den ökade användningen har betydelsen kommit att bli alltmer diffus och verkar numer kunna täcka in det mesta av psykiska tillstånd från allmän otillfredsställelse till svåra psykiatriska sjukdomstillstånd som till exempel paranoid schizofreni.

Samtidigt sprids också i det allmänna språkbruket ett ökat användande av specifika diagnostermer som tidigare brukades exklusivt av professionen inom den psykiatriska vården. I ett vanligt samtal är det inte längre ovanligt att höra ord som "bipolär", "adhd" och "asperger" med familjäriseringar som "att känna sig lite bipolär", "vara aspig" eller "ha en släng av adhd". Termerna blir allmängods samtidigt som betydelserna tunnas ut och blir odistinkta.

Det positiva i detta är att stigmatiseringen av psykiatrisk problematik minskar i takt med att vi pratar mer om psykiska problem och då förstår att det inte är så unikt och utmärkande när vi själva drabbas. Samtidigt kan vi förledas tro att vi förstår mer än vad som är möjligt av andras upplevelse när graderna av svårigheter inte tydliggörs i avgränsande termer.

Ett mönster som samtidigt är framträdande är att normala reaktioner på svåra omständigheter får ökad tendens att sjukförklaras när psykiatriska facktermer blir mer vårdslöst brukade.

Likaväl som språket gör det möjligt att formulera tankar, kan vokabulären och språkbruket styra det allmänna tankegodset.

Orsaken till denna utveckling står, till en inte oansenlig del, att finna hos den psykiatriska professionen själv. Genom åren har diagnoskriterier hela tiden förändrats och tidigare diagnostermer för manifesta allvarliga psykiatriska tillstånd har i allt större utsträckning fått beteckna ett större spann av olika svårhetsgrader och typer av symptom. Trösklarna har helt enkelt sänkts för att få en viss typ av diagnosbeteckning när symtomen kan nivåindelas och olika underavdelningar införs.

Depression kan betecknas som svår, medelsvår och lindrig med olika tillägg som kan anges som till exempel: "med ångest", "med melankoli" eller "med atypiska drag". Vi får en huvudbeteckning som sedan kan specificeras på olika sätt. Beteckningen "depression" leder i det fallet tankarna till en form av sjukdom som kan ta sig lite olika uttryck och svårhetsgrader. Men är det verkligen så att depression är en form av sjukdom som kan te sig lite olika? Eller är det så att depression är ett sätt som psykologiska konflikter kan ta sig uttryck i? Diagnostilläggen ger intryck av möjligheter till en hög sensitivitet och precision i bedömningar och vård. Men är det verkligen fallet, och hur är det med specificiteten, det vill säga hur många är det som inte borde få diagnos som får det ändå?

Upprepat kommer det rapporter om att den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Inte minst har detta uppmärksammats under covidpandemin. Men är det en korrekt verklighetsbild eller är det bara så att hälsobegreppet tunnats ut och vi är mer benägna att uppfatta känslomässiga reaktioner på utmaningar och svåra situationer som "maladaptiva", det vill säga dåligt anpassade till situationen. Det handlar alltså om vad som anses vara normalt, men svårigheten ligger då i att hitta en rimlig norm för reaktionerna på onormala situationer.

Om människor faktiskt mår psykiskt dåligt i högre grad nu än tidigare är något vi inte kan veta då det inte finns några bra mått att mäta det med

Om människor faktiskt mår psykiskt dåligt i högre grad nu än tidigare är något vi inte kan veta då det inte finns några bra mått att mäta det med. I och med att diagnosbeteckningar har ändrats och diagnoskriterier gjorts om, har diagnosgrupperna kommit att definieras olika och går därför inte att jämföra över tid. Vi pratar mer om psykiska svårigheter idag och på ett annat vis än förr, vilket också har medfört att tröskeln för att söka hjälp har sänkts. Inte heller sjuktal är ett bra mått då dessa är helt avhängiga Försäkringskassans aktuella riktlinjer för beviljande av sjukpenning, vilka ändras från tid till tid på rent politiska grunder.

Frågan är om de diagnossystem som används har tillräcklig relevans för vare sig folkhälsobedömningar eller den psykiatriska vården som sådan.

Jörgen Herlofson som översatt både den senaste och tidigare versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, har i omgångar gått ut och varnat för att använda DSM-förteckningen som en diagnosmanual. Han menar att man inte kan göra bra bedömningar som underlag för ett fruktbart behandlingsupplägg enbart på grundval av symtomöverenstämmelser med kriterierna för en specifik diagnos i förteckningen. Ändå är det precis vad som sker på de flesta håll inom psykiatrin idag.

Någonstans har den levande personen med alla sina specifika förutsättningar, livsupplevelser och erfarenheter tappats bort och reducerats till den symtombild som överensstämmer med en beteckning hämtad från en diagnosförteckning

Någonstans har den levande personen med alla sina specifika förutsättningar, livsupplevelser och erfarenheter tappats bort och reducerats till den symtombild som överensstämmer med en beteckning hämtad från en diagnosförteckning. Med stor risk kommer patienten sedan att behandlas därefter. Specifika behandlingsplaner och medicinering ordineras utifrån symtombilden och skulle behandlingen inte vara lyckosam skylls detta på patienten och inte på behandlingen.

Man hänvisar till evidens för olika behandlingar vid vissa diagnoser. Men evidensläget är i de flesta fall väldigt svagt, och man nöjer sig med att en behandlingsform har lite bättre resultat vad gäller symtomlindring i jämförelse. Detta kallas då för evidens. För många patienter kan symtombilden överensstämma med flera olika diagnoser samtidigt och då finns egentligen ingen evidens för någon behandling alls, eftersom de vetenskapliga studier som evidensen grundas på bara görs på tydligt avgränsade diagnosgrupper.

Ett stort problem är också att diagnoskriterierna som mest riktar in sig på symtomens styrka, men inte alls tar fasta på graden av lidande för patienten eller dess omgivning. Det som bedöms är graden av avvikande i det patienten uttrycker, men inte hur patienten själv mår. Det subjektiva är bortplockat i en strävan efter att hitta en objektiv utgångspunkt. Men det är ju själen, det grundläggande subjektet som mår dåligt. Det vi utifrån kan observera är bara hur själens lidande tar sig olika uttryck vilket inte nödvändigtvis visar hur personen upplever det.

Flera allvarliga problem finns med diagnossystemet inom psykiatrin som det finns skäl att återkomma till i en kommande debattartikel.

Gunnar Smideman

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips