Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Upprustning är inte lösningen

"Rusta upp! Se vad Ryssland gör mot Georgien och Ukraina."

Försvarsministern och hans militära rådgivare återkommer ständigt till ryska militära övergrepp mot Georgien och Ukraina som ett skäl för militär svensk upprustning.

Dessa rysk-georgisk-ukrainska konflikter hänger samman med Sovjetunionens upplösning och den följande politiska utvecklingen i de tre länderna. Dessa konflikter borde inte hanterats, inte i något fall, med militära medel. Militärer är utbildade för krig. De har vapen för att kriga.

Att överlämna makten över krig eller fred till militärer är det mest okloka en statsledning kan göra

Att överlämna makten över krig eller fred till militärer är det mest okloka en statsledning kan göra.

Det ryska agerandet gällde relationerna mellan Ryssland, Georgien och Ukraina. Att liknande agerande skulle ske gentemot något nordiskt land är helt osannolikt. Vi har nämligen att göra med mycket olika omständigheter. Det finns till exempel ingen rysk befolkningsminoritet i Helsingfors, Åbo, Stockholm eller Göteborg som, mer eller mindre, upplever kulturella, ekonomiska eller andra intressen hotade och kan tänkas vända sig till Moskva för "hjälp".

Svenska politikers tal om hot från Ryssland är grunden för regeringens nya förslag om det svenska totalförsvaret. Allt ses ur militärfixerade svenska behov. Regeringen hävdar att "Sverige bedriver en tvåspårspolitik gentemot Ryssland". Vad innebär det? Jo, "vi fördömer ryska folkrättsbrott samtidigt som vi håller öppet för samarbete på områden där det finns gemensamma intressen".

Finns det inte ett gemensamt intresse av fred, stabila förhållanden och frihet från våldshot mellan Sveriges och Rysslands befolkningar? Självklart finns dessa gemensamma intressen. Det finns anledning att ta fasta på även fredspolitiska gemensamma mål. Människor i Ryssland har tvingats utstå dödligt krigsvåld och stor nöd under 1900-talets världskrig och inbördeskonflikter på rysk mark. Varför skulle de vara mindre fredssinnade än Sveriges befolkning?

Fler krigsövningar, mer vapeninköp, mer krigsretorik, mer militärpolitik i stället för fredspolitik gäller för både Ryssland och Nato. Lika illa är det hos den tredje stora parten, USA:s militär-politiska etablissemang, den makt som Sveriges befolkning nu på grundval av en fördomsfull militär analys förväntas söka sin trygghet hos.

Finland tillåter inte att finländskt territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater, en lärdom från andra världskrigets tid med då förekommande finskt-tyskt militärt samarbete. Men att hålla Sverige fritt från främmande vapen och militärstrateger är inte den väg Sverige valt. Tvärtom. 2016 års värdlandsavtal med Nato har givit amerikansk militär inflytande över och insyn i all svensk militär verksamhet. Nato-generalen Vollmers och hans amerikanska kollegors makt är sådan att DN:s politiska kommentator anser sig kunna konstatera att "den sista illusionen om Sveriges alliansfrihet faller nu" (DN 21/10).

Sverige avlägsnar sig nu alltmer från 200 års, på många sätt, framgångsrik politik. Enligt denna freds- och försvarspolitik skulle vi hålla oss utanför stormaktsblocken. Från slutet av 1800-talet tills nu har vi velat ha "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde". Den politiken höll svenska barn, kvinnor och män utanför 1900-talets världskrig.

Nu ska politiken ändras utan att oberoende fredsforskare fått bidra med sina kunskaper. Ändå förväntas vi med våra skatter betala för onödig och kontraproduktiv upprustning. Den riskerar mot vår vilja att leda till ökade krigsrisker. Det är därför politiken längs axeln Löfven-Hultqvist med acceptans av MP:s språkrör är kontraproduktiv.

De flesta är överens om att riskerna för ett svenskt indragande i ett storkrig ligger i en stormaktskonflikt i Europa, som drabbar även Norden. Vad Sverige skulle kunna göra för att bidra till att minska dessa spänningar mellan USA och Ryssland, sägs inget om i regeringsförslaget. Alltså ingenting om fredspolitik, allt handlar om militärpolitik i regeringens analys. Det är inte rimligt, eftersom vi borde satsa minst lika mycket på allsidig fredspolitik som ensidig militärpolitik.

Det finns mycket att göra för att skapa goda förutsättningar för en fredlig utveckling i Östersjö-regionen, i Europa och i världen. Sverige kan självklart bidra bättre till ett sådant arbete utifrån en position som trovärdigt alliansfritt. Att tala förtroligt med amerikaner och fientligt med ryssländare, som nu sker, det förstår de flesta inte är en god grund för att bidra till fred. För att visionen om fred för alla ska kunna bli verklighet någon dag i framtiden krävs konstruktiva amerikansk-ryska förbindelser.

Harald Nordlund

F.d. riksdagsledamot

Birger Schlaug

F.d. riksdagsledamot

Valentin Sevéus

Ordförande Sveriges Fredsråd

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips