Annons
Vidare till dalademokraten.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Vart tar vägarna vägen i Lugnet?

Jag läste Göran Fälts insändare om asfaltbanan genom Lugnets naturreservat. Han skriver där att han är sent ute, och själv är jag ännu senare. Det är för sent att backa bandet, de fysiska åtgärder som har gjorts är ett faktum, men frågan är vad som kan hända framåt?

Jag har förstått att det är många som är glada och stolta över att ha fått asfaltbanan till stånd (påbörjad). Men vad händer med naturreservatet? Det unika gamla odlingslandskapet plånas ut mer och mer.

Jag gick i helgen och tittade på vägbrytningen. Stenmurarna och rösena finns i alla fall kvar (fattas bara annat). Men vägarna! Av de genuina småvägarna i nedre delen av reservatet finns inget kvar eftersom de endera är utplånade eller påverkade på andra sätt. Ska man förvalta ett landskap ska man bevara åtminstone en del av småvägarna också och vara rädd om dem. Vad är det annars för kulturlandskap? Den här typen av ålderdomligt kultur-och odlingslandskap finns ingen annanstans i Sverige än runtom i Faluns omgivningar, för det var kopplat till Falu gruvas verksamhet och har en alldeles speciell prägel och ålder tack vare det.

Den stora tragiken är att det är krig mellan Lugnet som sportmetropol och Lugnet som naturreservat

Man kan inte räkna med att moderna sporter med deras speciella krav på underlag och bredd går att smärtfritt lyfta in i ett gammalt kulturlandskap som dessutom är ett reservat.

Den stora tragiken är att det är krig mellan Lugnet som sportmetropol och Lugnet som naturreservat. Fast naturreservatet har ju inga vapen, inte ens lagstiftningen hjälper. De gamla ingrepp som gjorts i reservatet för skidåkningsändamål med

överbyggnader och broar får man acceptera; också den slingrande smala cykelbanan som dragits fram. De är i princip möjliga att riva utan att efterlämna större skador. Och de är inte asfalterade. Men att dra en asfalterad bana typ bred bilväg genom de gamla odlingsmarkerna är ett synnerligen stort våld. Genomförs det går det inte att få tillbaka de gamla markernas karaktär, ens om man någon gång skulle riva bort banan. Marken kan inte återgå till vad den var. Förändringen skulle märkas. I länsstyrelsens rapport (2019) om det historiska kulturlandskapet i Lugnet poängteras de höga värdena och behovet av varsamhet. Följande citat gäller specifikt för odlingslandskapet öster och sydöst om Hälla (s. 40), just där etapp 2 av asfaltbanan nu drar fram. Så här står det bland annat; ”Området är kulturmiljömässigt och upplevelsemässigt mycket känsligt och har påverkats negativt av inslagen av vägar, elljusstolpar, vattenposter, skyltar och placeringen av ett utegym. En rensning och översyn av placering samt utformning av dessa inslag behövs." Och "inslaget" av en fem meter bred asfaltbana måste förstås få en massiv negativ påverkan, mätt med samma mått. Men inte ens länsstyrelsen bryr sig om sin rapport utan har gett grönt ljus. Man ska hänga med tiden. Det gamla kan inte bara sparas, det måste utnyttjas; man kan inte leva i ett museum. Nåja, Lugnet har hittills varit ett trevligt friluftsmuseum att vara i, med möjlighet att vandra och njuta av omgivningarna och av att få gå på mjukt sviktande gamla vägar med gräs i mitten.

Kulturmarkens gamla småskaliga vägar är snart totalt vanställda. Det är genom det historiska odlingslandskapet i nedre delen av reservatet man helst vill ströva. Men var ska man sätta fötterna nu? Jo på löpslingan kant i kant med asfalten.

Inga-Britt Wåhlberg

ledsen f d vandrare

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips