Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Att växa upp som bög i Sverige var att växa upp i en hederskultur

Konstnären och skribenten Freï von Fräähsen zu Lorenzburg reagerar på prästen Jan-Åke Karlssons HBTQ-kritiska artikel som publicerats i tidningen Bohusläningen och gett upphov till riksdebatt.

Annons

Jag växte upp i en hederskultur. Det var inte i något annat land eller i en annan tid. Jag växte upp i Sverige under 80- och 90-talet i ett samhälle som rutinmässigt förlöjligade HBTQ-personer, som diskriminerade oss och som i många fall ryckte på axlarna när vi misshandlades eller mördades. Det Sverige som jag växte upp i var inte samma som det Sverige som du, Jan-Åke Karlsson och dina heterosexuella bröder och systrar, växte upp i.

LÄS INSÄNDAREN I BOHUSLÄNINGEN HÄR

Som ung bög stötte jag dagligen på samhällets osynliga gränser och förbud på grund av att jag inte passade in i den ultrasmala och förminskande bilden av vad en man får vara. Bögar, lesbiska och transpersoner är fortfarande utsatta i det svenska samhället. Därför vill jag att du, i anständighetens namn, tar tillbaka din artikel och gör avbön för den skada som du tillfogar dina medmänniskor.

Jag växte upp i en hederskultur. Jag minns fortfarande, jag tror jag var 9 eller 10 år gammal, hur präster från Svenska Kyrkan, då med samhällets goda minne, uttalade sig på löpsedlarna att AIDS var guds straff mot homosexuella. Jag minns att jag redan då tänkte att ”vilken dag som helst nu kommer jag väl att drabbas av AIDS, för jag är nog bög”. Jag minns hur grundskolan ofta var en kamp för överlevnad eftersom barn gör och säger samma saker som deras föräldrar, idrottstränare och präster gör och säger.

Jag vill starkt rekommendera dig, Jan-Åke, att falla på knä i din sakristia och kontemplera essensen av det kärleksbudskap som du reserverar enbart för människor som är som du själv, skriver debattören.

En hederskultur kännetecknas av intolerans inför vissa beteenden och vissa grupper i samhället. När den godtyckliga gränsen för vad som är acceptabelt har passerats är man fredlös och vem som helst kan ta liv och heder ifrån en. Som bög var jag en sådan person, någon som man kunde ta sig friheter mot, och barndomens möte med hederskulturen har inneburit konsekvenser: jag har legat på ett stort minus under hela mitt vuxenliv, hamnat ekonomiskt och karriärmässigt på efterkälken, inte ”fått” eller vågat satsa på det kamratskap och stöd som en kärlekspartner eller familj med barn inneburit. För så är det att vara långt ner i hackordningen i en hederskultur.

LÄS OCKSÅ: Debatt: Homosexuella mördas i Tjetjenien – Sverige kan inte längre blunda

Och så ser jag vuxna människor, föräldrar, idrottstränare och präster, tala okunnigt och kallt om "homosexfrågan" – ett begrepp som så tydligt visar att lojaliteten ligger hos okroppsliga idéer snarare än hos medmänniskan. Att reducera någon till en ”fråga” eller ett problem innebär att man tar ifrån henne identiteten och värdigheten och sådana metoder borde ett anständigt samhälle begrava snarast. Jag vill inte att min person, allt jag har och är, ska reduceras till enbart en fråga på någons dagordning: "jaha, men vad ska vi nu göra med bögarna, lesbianerna och transorna?" Jag vill starkt rekommendera dig, Jan-Åke, att falla på knä i din sakristia och kontemplera essensen av det kärleksbudskap som du reserverar enbart för människor som är som du själv. Jag hoppas att dina meditationer ska landa i att du inte ska göra din predikstol till megafon för hat som leder till ytterligare lidande för redan utsatta personer.

När du Jan-Åke Karlsson, präst i Bro och Brastad, i din debattartikel efterfrågar tolerans för din intolerans så måste goda krafter, både inom och utanför din organisation, stå upp och protestera. Jag är inte själv kristen och kommer aldrig att föra min sambo till altaret i något av kyrkans heliga rum. De där löpsedlarna från 80-talet, de som så lättvindigt och grymt dömde mitt nioåriga jag till en fasansfull sjukdom och sedan en evighet i helvetet, är fortfarande alltför färska i mitt minne för att jag ska kunna känna mig hemma där. Trots att jag inte är kristen så har jag varit offer för en svensk hederskultur som skadat utsatta personer, förlåt mig nu för den ordvits jag är nödd och tvungen till, med kyrkans välsignelse och dessutom ytterligare pådriven av kyrkans retorik. Då var jag nio år och utsatt för dina likars förgiftade predikningar, idag är jag fyrtio år och HBTQ-aktivist som kämpar för att barn aldrig mer ska skadas på sådant sätt att de går igenom livet med en ständig känsla av skam och rädsla.

LÄS OCKSÅ: Martin Kallur efter nazistattacken: "Vi måste kämpa för hbtq-personers rättigheter"

Jag hoppas att du, Jan-Åke, ska sluta kasta dina stenar på oss HBTQ-personer. Jag hoppas att du ska vända om och följa din mästare till Damaskus. Då kanske slöjan faller från din blick så att du kan se det mänskliga i de människor som du förföljer.

Du, Jan-Åke Karlsson, präst i Bro och Brastad, ber om min förståelse när du vill fortsätta särbehandla och demonisera mig och andra människor som med sina egna liv påverkar din vardag ytterst lite. Egentligen borde du, och den kyrka som du tillhör, istället be om min förlåtelse offentligt och utan reservationer. Om du vill ta första steget och tvätta några fötter så kan jag garantera att det finns många sargade akilleshälar, sårbara efter utanförskap och hot om diskriminering eller våld, som behöver balsam och läkande ord. Från föräldrar, idrottstränare och präster.

Freï von Fräähsen zu Lorenzburg

Konstnär, Bög, Aktivist

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons